Att man överlever

Plötsligt har TV:n tappat sin förtrollning. Alla de bilder den häller över mig rinner förbi. Inget är av intresse. Det kan väl vara bra – men den var min avkoppling och omkopplare. Vad gör jag istället?

Jag sitter på café – och jobbar! Med min bok.Jag är nu inne i en fas där jag går igenom gamla dagboksanteckningar från mitten av 90-talet. Jag känner i magen känslan som borrar sig genom bokstäverna framför mig. Men samtidigt är de främmande. Det är som om de kommer från en annan värld. Tack och lov! Jag är inte där – längre!

Den smärta och den sorg och kamp jag kände då var avgrundsdjup. Mina avgrunder idag är mer att likna vid potthål i jämförelse. Jag ser det nu när jag läser vad jag skrivit. Egentligen är nog smärta en känsla som kan vara densamma i sig men det är det runt omkring som avgör djupet av smärtan, hur svart och ogenomtränglig den kan upplevas.

Då, på den tiden, visste jag ingenting – mer än att mitt liv kraschat och att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag kunde inte vara ensam hemma – ångesten åt sig in och knaprade på mina ben. Jag skulle hela tiden ut från sjukhuset – de sa att det inte var bra för mig att vara där. Men i sanningens namn fanns det ingen annanstans som var bättre – för jag hade inget liv.

Jag var ständigt drogad, jag orkade ingenting men tankarna spann på. Det var ett rent helvete. Jag ser det nu och jag känner det i texten som kommer upp inför mina ögon.

Idag kan jag må dåligt – mycket dåligt, förfärande dåligt. Men jag har en framtid och framförallt jag har en samtid. Jag har ett liv att gå tillbaka till, en tillvaro som har fungerat och som kommer att fungera igen, bara jag fått vila lite.

Nu har jag det – vilat. Jag har vilat, i helvetet, i två månader. Idag är jag fri som fågeln, vingarna bär igen och jag är förhoppningsvis hemma i mig själv igen. Som alltid gäller – en dag i taget. Och så det där förtretliga ordet ”lagom” då. Jag vet att det ordet kommer att vara en livslång uppgift för mig att få smälta in i min vardag.

Just nu i denna stund känns det som en ”lagom” uppgift att få till ett ”lagom” liv – utan att dö av vare sig stress eller tristess.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s