Hur ska jag veta? Jag är rädd!

Utskrivning eller fortsatt tvångsvård? Jag är totalförvirrad! Det är både plågsamt, frustrerande och förvirrande. Steget mellan sluten- och öppenvård är gigantiskt för mig. Jag är rädd att ramla mittemellan.Det som också både skrämmer och irriterar är att ingen tycks kunna tala om hur min öppenvårdskontakt kommer att se ut. Jag tycker inte om den behandlingsansvarige, tillika samtalskontakt, jag blivit tilldelad på öppenvården. Att få byta är varken lätt eller självklart möjligt.

Visst är det konstigt att den fantastiska valfriheten inom sjukvården inte gäller inom psykiatrin (kanske andra ställen också – vet inte)? Någon bestämmer (jag vet inte vem) att jag ska vända ut och in på mig själv för en människa jag inte har förtroende för. Det är inte rätt. Inte fungerar det heller – resultatet blir att jag står utan någon att prata med, någon att avlasta alla tyngre ämnen med.

Jag har vänner. Jag har många vänner – mer än de flesta i liknande min situation. Men jag har varit noga med att inte hota dem om att jag ska ta livet av mig- jag hoppas att jag lyckats. Det är nämligen inte vännens uppgift och det är inte juste av mig att lägga ett sånt ansvar på någon som är min vän. Det är psykiatrins uppgift. Så känner jag det, och så har mina senaste 20 åren sett ut – tills nu.

I och med flytten från Nynäs i somras då jag med stor vånda avslutade en tio år lång samtalskontakt har jag stått utan någon att lita på. Visst jag har min ”behandlingsansvariga” – men hon känner mig inte.

När jag berättar om något jag gjort, en prestation för att vara jag t ex, så måste jag först berätta om hur svårt detta varit förut för att hon ska få en hum om vilket jättekliv jag gjort/tagit. Det känns segt och inte särskilt boostande!

Nu vill ingen tala om för mig när jag ska skrivas ut. Jag mår bra, bäst när jag är utanför sjukhuset. Men även om jag får vissa (allt färre) skov idag så känner jag att jag är på G.

Men jag är rädd! Rädd att ta ett steg som jag kanske får ångra. Ni vet det där ”Jag vet vad jag har men inte vad jag får”! Rent erfarenhetsmässigt så funkar utskrivningen bäst genom överraskning, dvs plötsligt en dag är jag bara ute. Kruxet är bara att det måste ske vid precis rätt tillfälle. Det betyder att jag behöver känna att jag har mer att vinna på att vara ute än inne, och motsvarande mer att förlora på att vara inne i de skärskådande lysrörens instängda värld än att få äta vilken frukost jag vill hemma.

Till alla ni som ändå funderar på om ni skulle våga fråga om någon föreläsning av mig så är jag idag absolut mer än väl på gång för att kunna utföra såna uppdrag. Så tveka inte att anlita mig för föreläsningar ni har tillfällen för.

Jag har också märkt ett stort intresse för självskadefrågor när jag varit ute och pratat. Tveka inte där. Jag har både lång och gedigen (utbildning – egen erfarenhet) i det ämnet. Man har ibland frågat mig lite löst om att komma till någon avdelning med just en, eller flera, självskadande om jag skulle ha lust att komma för ett möte. Det gör jag gärna. Hör av er! Kontaktuppgifter finns under fliken bredvid.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s