Poletten kallas ätstörning

Jag är en självskadar e (min Mac vill alltid ändra det ordet till ”självskapade” – lite kul!)- i alla fall tidvis. Jag tror inte det finns någon som tvivlat på det av de som  råkat i min väg de senaste 20 åren.

Det som fascinerar mig är att ungefär lika ofta som dessa skadelustattacker drabbar mig, ungefär lika många får jag en uppenbarelse.

Bara typ igår pratade jag med någon om min tid på Lenagården, det HVB-hem jag var på 2005-2006. Jag berättade att det var en svår övergång att komma dit efter 13 år inom psykiatrin, varav cirka 11-12 inom slutenvården. Jag var nämligen van vid att skada mig åtminstone en gång per dag.

Nu var det tvunget att bli slut på det. Om jag skulle ta till kniven på hemmet så var det inget hem för mig längre, dvs jag skulle inte få vara kvar. DET var en utmaning och en enorm press. Men jag klarade det för det mesta. Jag fick t ex ganska snart lära mig att en igensmälld dörr inte för alla var uppenbart att nu tänker Agneta skada sig.  I detta gamla hus kunde det lika gärna handla om ett vinddrag!

Ändå, som sagt, klarade jag det för det mesta. I de fall jag kände att jag bara inte stod ut mot tankarna på knivar, rakblad och tabletter signalerade jag det till personalen som då följde mig till närmaste psykakut – för inläggning.

Häromdagen talade jag med någon om alla tabeller och diagram jag höll på med under min tid på hemmet. Jag var värsta självdeckaren vilket jag är mycket stolt över idag. Och stora delar av det materialet använder jag än idag – om inte annat så på olika föreläsningsuppdrag jag har.

Alltså jag skar mig inte på behandlingshemmet – men hur hanterade jag det egentligen? Att bara sluta så där? Jo, det var det som slog mig för någon dag sedan, en sisådär 12 år senare – jag åt!

Jag hade enorma problem med ätandet under den där tiden – jag fick en ätstörning helt enkelt. Jag vräkte i mig sötsaker, mackor, chips, glass… Allt för att dämpa det jag fortfarande inte kunde hantera med begripliga ord. Jösses – vad härligt det känns med uppenbarelser.

Nu känns det helt solklart! Ytterligare en faktor till föreläsningar. Tja, att ätstörningar och självskadande gärna tar varandra i handen är väl ingen revolutionerande tanke för många men för mig var det det i det här fallet.

Nu gällde det mig. Kanske att ätstörningen tynar i samma takt som självskadandet – det finns där på alerten under ytan men visar inte sitt fula tryne varje dag i alla fall. Tack för det!

Idag, kl 09:24 mår jag bra, mycket bra. Hur jag mår 09.34 har jag ingen aning om. Mina humörsvängningar är mycket snabba i nuläget och de är mycket kraftiga i sina ytterligheter vilket ställer till en del problem i vardagslivet för mig.

Jag är fortfarande inskriven på sjukhuset men jag kommer antagligen ut på riktigt till veckan. Det känns bra – tror jag.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s