Gott Nytt År – därmed basta!

Har upptäckt två saker (minst) ikväll. Jag har suttit ensam hemma vid mitt fönster med utsikt över Liljeholmen, Årsta, Gröndal… Jag har kunnat sitta helt lugnt och stilla, titta upp ibland, njuta lite god mat, datorera lite – utan att behöva kämpa med en livrädd hund, instängda tillsammans i badrummet. Det har varit skönt och vilsamt.

Jag har också, återigen, upptäckt skönheten med ensamheten  – men samtidigt tråkigheten med densamma.

Jag ser framför mig ett år med många spännande projekt (projekttavlan blev fulltecknad rätt snart!), jag ser också er alla vänner runt omkring mig och i mitt liv. Jag ser alla roliga och spännande uppdrag jag kommer att få vara med på, jag ser också en del småstenar att snava över. Men dem tänker jag inte titta på – då blir de nämligen ännu större. Som att jag nu ikväll t ex kunnat sitta en hel kväll i stearinljusens sken och inte ägnat en enda tanke på lysrörsfanatiska sjukhusrum. Åh, så befriande!

Jag läste i tidningen idag om nyårslöften. Ofta håller de bara någon vecka – hur många känner inte igen det…??? Hemligheten var vilka löften man gav för om de skulle hålla eller inte! Surprise!

Jag har ägnat kvällen åt att försöka komma igång och hitta någon som vill dela njutningen av att sitta här i det stilla ljusskenet bara för att jag är så himla trevlig och för att vi skulle trivas så bra ihop.

Dejtingsajter! Jag lovar ni har hört talas om dem! Men vet ni då också vilken djungel det är och vad dyrt det är – vilket man inte upptäcker förrän man ägnat timmar åt att trassla sig igenom olika tester och uppgifter där jag kort och klämkäckt ska beskriva mig själv…

Jag gör så här istället – varför hymla så om det!  Jag behöver/vill träffa någon trevlig, lagom avlagd man att dela stort och smått med. Känner du nån sån kan du ju höra av dig! Jag finns här!

Voilà! Så nu blev min diagnos/återhämtningssajt också en kontaktsajt:-) Se det som ett nyårslöftes engångsföreteelse. Men samtidigt ett nyårslöftes sanna innehåll och längtan!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s