Änglarna kom

Natten innan hade varit jobbig. Morgonen likaså. Men då sjuksköterska var både blind och döv såg hon inte det – släppte iväg mig på permission. Jag tar bussen in mot city för att ta mig till enda tvärsäkert öppna apotek en söndag som denna. Min plan var att lösa ut varenda medicin jag hade- jag ville inte leva längre. Jag fattar inte att dessa tankar och känslor attackerar mig i nästan lika hög grad som all kärlek som omsluter mig genom både vänner och släkt.

Där stod jag i alla fall.  För en gångs skull ingen kö, 9.15 söndag = bra tid att gå på apoteket. Nästa mål för min lilla stadstripp var Clas Ohlson för att inför skaffa en sån där äcklig gummituta för att försöka råda bot på körd toa därhemma. Helt logiskt – i min värld – först se till att toan funkar sen ta livet av mig!

Jag hade under tiden haft en del vänkontakter via mess, fb och telefon och i mer eller mindre tydliga ordalag redogjort för mina planer. Väl utanför stängda Classe hörde jag även av mig till sjukhuset. Insnöad sköterska igen gjorde bara att jag la på luren sen jag förklarat att jag inte tänkte gå tillbaka frivilligt. Fick sen veta att de då lyste mig, dvs bad polisen hämta in mig.

Bussen hem gick strax efteråt, så inte långt efter elva var jag hemma igen. Med en påse mediciner men utan gummipropp.

Ungefär fem minuter efter hemkomst ringer Anna, Maria och Anne på dörren. Med kaffet i ryggan frågade de om de fick komma in… Om jag blev glad?! Tårar av alla möjliga känslor brände bakom mina ögonlock.

Det blev kaffe, prat om ditt och datt, vårplaner, fönsterputs, cirklar, knasiga vackra katter – ja, allt det där ni vet man pratar om medan man väntar på att polisen ska komma och hämta en för att livslusten runnit ut.

Poliserna kom efter ett par timmar – självklart bjudna på kaffe med hemmagjord vörtlimpa med lite för rinnig marmelad, men den skulle stelna till sig efter ett tag, smaken var det inget fel på. De två enorma männen tackade vänligt nej och till min eviga rawfoodkaka och förklarade att de var här för att hämta mig tillbaka till sjukhuset.

Om jag hade varit hundra år och bott på nedre botten hade jag kanske tagit klivet ut genom fönstret och försvunnit, men den möjligheten fanns inte riktigt i min minimala lya där enda dörren nu var totalt och fullkomligt igenproppat av två enorma, och föralldel, vänliga poliser.

Mina änglalika våldgäster plockade raskt ihop allt, diskade och plockade undan och gjorde fint medan jag insåg att det nog var lika bra att packa ner nattlinnet i alla fall. Därefter avfärd. Bil för mig apostlahästar för dem.

Väl framme – vanliga visiteringen, väska, halsduk, skor (med snören), skärp… De brukar aldrig göra kroppsvisitering, vilket jag räknat med även denna gång. Jag vägrade då de förde frågan på tal, eftersom jag visste att de då funnit den karta sömnpiller jag stoppat under BH:n (måste vara mycket svårare för män att hitta bra gömställen på).

De gjorde ingen närmare visitering.
Jag fick i mig kartan sömnpiller.
Utan att de märkte förrän den tomma kartan singlade ner på golvet vid sängen.
Somnade.
Vaknade på SÖS – tror jag.
Minnet sviktar.
Aldrig fara för liv – vilket jag visste.
Jag ville bara bort för en tid.
Blev inte så lång.

Tillbaka på avdelning sov jag mest hela natten.
Ett avbrott vid ett-tiden – höll på att gå snett men bra sjuksköterska räddade situationen.

Nu hemma igen. Det är dagen efter.
Varit en sväng på Fountain House men snabbt trött.

Tycker inte alls om svängningarna mellan papegoja och mussla som jag ägnar mig åt. Ena stunden mår jag super för att nästa stund helst inte uppleva någotsomhelst jordiskt.

Livet är ungefär lika förunderligt som det är föränderligt.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Änglarna kom

  1. ordomeningAnna skriver:

    Tycker din text så bra beskriver hur tvära kasten kan vara, mellan stunden då allting ser så fint och lugnt ut på ytan, en stund som erbjuder lite vila från ångesten, ett uppskjutande, men kanske inte mer. Hur gud är granne med kaos. (Som metafor är det ett väldigt bra uttryck även om jag inte tror på någon gud utan mer på kärleken mellan människorna.) Sedan är den där med sina gripklor igen. Jag hoppas dina stunder av vila blir längre och längre nu och att du snart kan gå in i en återhämtningsfas där livsviljan blir starkare. Som jag sagt förut. Livet, det vanliga livet utan stora svängningar väntar på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s