Varför ligger jag och gråter?

Jag ligger och äter nån konstig Kesella med äpple och kanelsmak. Rätt ok, i och för sig. Käre och alltid trogne Ola har varit här med diverse gott till jul åt mig. Men varför stockar det sig då i halsen och varför börjar tårarna rinna?

Faaaan, ni är ju så många goda, vänliga människor därute att jag omöjligt kan ta mitt liv!Fattar ni inte att ni gör mitt liv så mycket mer komplicerat?!

Varför ska det ta mig FEMTIO ÅR att fatta att det finns dem som tycker om mig?! Är jag ovanligt dum i huvet eller?! Jag tror det blivit extra tydligt för mig nu när både far och mamma är borta. De liksom självklara ”brysigomarmarna” (smaka på det ordet ni!).

Samtidigt blir jag rädd för er kärlek! Hur hänger alltihop egentligen? Jag fattar inte. På samma gång som hjärta och ögon svämmar över av tacksamhet och mottagen kärlek kan depressionen bli som ännu djupare. Som sagt jag fattar inte. Varför ska livet vara så komplicerat?

Men för att komma till någon slags kärnpunkt  – vill jag ta mitt liv då? Och i så fall varför? Hallå- Noblekommittéen – dags att jobba nu! NU!

Jag har tidigare skrivit så många gånger om att åka den där känslohissen upp och ner i ett  hissmaraton (borderline kallas det visst). Tja, kanske är det där någonstans jag är nu.

Idag har Ola varit här med julskinka, imorgon ska jag få fira jul hos älskade vänner i Ösmo, häromdagen var flera gäng fontänare varit här, ambassadörer, chefer, pluttar, vänner i alla format… Jag är verkligen … överväldigad – speechless, inför all kärlek, värme, gemenskap och vänskap som omsluter mig.

Livet är bara väldigt mycket ibland och här ligger jag och gråter – kanske  för de 50 år som gått eller för de kommande tillsammans med alla goda människor som bryr sig om mig på fler sätt än jag någonsin kunnat ana.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Varför ligger jag och gråter?

  1. Johanna skriver:

    Det tröstar kanske inte dig, men vi åker åtminstone i samma hiss. 🙂 kram. God jul!

  2. Johanna skriver:

    (ps – mig tröstar det faktiskt LITE att tänka på det 😉 )

  3. Anneli skriver:

    Jag åker nog i samma hiss jag med, ibland känns det som fritt fall på Gröna Lund, det går långsamt upp en liten blixt och sen jävligt fort ner igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s