Oron biter sig fast i mig

Jag vandrar. Jag frustar. Jag brottas. Jag vill framförallt ingenting. Kaos i hjärta, hjärna och talcentrat. De säger åt mig att vara lugn. De säger åt mig att sitta still på sängen. De säger åt mig att prata. JAG KAN INTE! De säger åt mig att ta en Stesolid Jag kan inte. Jag vill inte bli en zombie. Jag tycker inte om att ligga och sova bortom all kontroll. Konstigt – det borde ju vara skönt – men jag tycker inte det. Det känns konstigt att bara försvinna. Jag kan alltså inte ta emot någon tablett. För övrigt kan jag inte prata. De försöker tvinga i mig tabletten med hot om bältessäng om jag inte tar emot den. Jag skiter i vilket . Jag vill inte ta emot någon tablett – som jag dessutom inte klarar av då NEJ är det enda ord som finns kvar i min vokabulär.

De tvingar in tabletten i munnen – jag spottar. De blir arga, plockar fram, den numera flitigt använda bältessängen och släpar mig dit.

Jag vill här bara göra tydligt att jag inte upplever bältesläggning som särskilt kränkande men det är ändå fruktansvärt frustrerande, obehagligt och ohyggligt långtråkigt. Fyra timmar skulle jag ligga där. Redan efter en kvart började ryggen protestera mot den ensidiga liggställningen.

Varför jag skulle ligga så länge kan jag inte begripa. Jag vet att upp till fyra timmar får man ligga innan läkare måste komma och göra en ny bedömning – det slapp jag som tur var. Jag kutade in på toa  – jag var så kissnödig.

Jag tänker så här efteråt. Varför hade det inte varit smartare att vänta med den där Stesoliden till efter placeringen i bältessängen för att ligga där som zombie gör ju liksom mindre. Jag kan heller inte se vad jag den skulle göra med mig om jag fått tabletten innan. När jag har sån här ångest vill jag krypa ihop på något tryggt ställe, ett trångt tillhåll. Här finns inga sådana. Skitjobbigt. Verkigen. Det känns asjobbigt att kura ihop ovanpå en ensam säng i ett vitt rum med en/två fåtöljer. Det är ändlöst liksom – jag går upp i atomer.

Man talar så vitt och brett om idag att man ska eftersamtal efter alla sådan här incidenter – jag har hittills inte haft ett enda. Trots att jag nu på fem dagar varit med om ca 8-10 bältesläggningar. Jag tror att vi har lite att arbeta med. Brukarorganisationer, brukarråd, Hjärnkollsambassadörer, Bättre vård mindre tvång…

Till ett stort plus vill jag ändå säga att personalen är mycket trevliga och tillmötesgående. I stort sett alla har ett värdigt bemötande – det är värt mycket i det utsatta läge jag befinner mig i.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Oron biter sig fast i mig

  1. Johanna skriver:

    Det här är FAN hur det INTE FÅR GÅ TILL. Jävla förbannande despotiska psykvård. hatar den. Men gillar dina ord så fortsätt skriv – för mig 🙂 😉 och andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s