Känslan av att misslyckas – igen

 Lika många gånger som jag uttryckt mina farhågor om att jag kommer att bli sjuk framåt Lucia och jul – lika många gånger har jag fått höra att jag inte ska tänka så. Då kan det nämligen bli en självuppfyllande profetia. De är en ungefär lika lätt som att tänka på en färg… men inte röd!Lika lite funkar det att tänka på det sjuka och och hoppas på det friska!

Jag skulle vilja möta den människa som klarar av att tänka på något som varit en sanning de senaste 20 åren för att det inte ska hända också det 21:a året. Det är väldigt svårt att inte tänka på en sjukdom som är/har varit så klockrent punktlig.

Och vips – nu är jag här! Vare sig tankar eller ej. Jag är återigen på sjukhus, bakom den låsta dörren. Och det är inte roligt   – på en enda fläck.

Igår fick vi oxjärpar med potatis, brunsås och lingon – jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Exakt samma mat som serverats på längden och tvåren under alla mina år inom denna slutna värld. Dessutom har det under de fem dagar jag varit här också serverats köttfärssås och spaghetti och biff á la Lindström. Undrar om köttfärsindustrin har något kollektivavtal med landstinget…

Annars är det rätt ok här. Eller så bra det nu kan bli när jag lever rövare  och personalen kämpar för att hänga med och lära sig så mycket de kan om mig. Något riktigt eftersamtal efter alla incidenter har än inte inträffat – inte förvånad! Krisplanen jag skrev i öppenvården till dessa situationer tog någon dag och tjat från min sida innan den lästes.

Typsikt och föga förvånande – tyvärr. Men ändå gör de så gott de kan. Bältessängen är väl inprovad  – inte kul, men det är som det är.

Just nu är jag istället fullproppad med mediciner – det ska väl vara bra säger de. Jag vet inte, gillar inte zombiekänslan – jag vill bara en sak och det är inget någon annat vill. Så det får väl bli så.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Känslan av att misslyckas – igen

  1. anne skaner skriver:

    Agneta du gör dina resor… men du kommer alltid tillbaks jag o vi vill ha dig hemma här hos oss i teamet av vänner, som saknar dig. Som vet vem o vad du gör för. du är en skatt o en gåva. Vi glömmer inte dig. Du glömmer inte dig. Kram o ljus till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s