Vem drog ur proppen?

Det var kanske jag som gjorde det. Trycket blev för hårt till slut. Allt för mycket. För mycket utgivande för lite intagande. Det finns säkert en miljon förklaringar till att jag nu återigen hamnar hos ”kompisen” bältessängen. Jag mår inte dåligt av det, jag mår dåligt utav att jag hamnar i situationen.

Jag säger/ har sagt under höstens alla föreläsningar att jag är frisk nu, jag har mina strategier för att leva ett friskt liv. Jag vet att jag måste hålla koll på min sömn, min motion, min mat och min medicin – då håller jag mig på fötterna (utanför sjukhusets låsta dörr). Men, har jag ändå tillagt att, hittills de senaste 20 åren har jag i stort sett varje år dippat vid just den här tiden, framåt Lucia och jul. Och NEJ, jag vet inte/känns inte som att det har varken med högtider eller mörker att göra. Jag vet helt enkelt inte.

Svaret jag fått i alla lägen har varit – tänk inte så där, då blir det bara en självuppfyllande profetia, dvs du BLIR sjuk! Ok, tänker jag, hur ska jag tänka då. Ungefär lika lätt som att tänka på en färg… men inte röd! Det är inte lätt, snudd på omöjligt skulle jag vilja säga.

Hur jag än lycktas tänka nu sitter jag i denna stund  i alla fall bakom den fruktat låsta dörren på en, för mig, ny slutenvårdsavdelning. Blä! Jag har inte tid, jag har inte lust.

Problemet är bara det att lusten just nu inte ens räcker till att vilja leva. Då blir det komplicerat – för mig. Självklart för vården som syr in mig.

Jag vet inte varför jag inte vill leva. Trots att en fantastisk framtid ligger framför mina fötter eller alla fantastiska vänner som finns runt omkring mig – sorry, men inget av det får plats i kaoset i skallen just nu.

Allt jag längtar efter är ett totalt mörker. Jag vet inte om jag vill dö, jag vill bara inte leva – nu. Jag längtar efter ett fullständigt kravlöst svart mörker. Där ingen eller något går att se och känna inför. I denna känsla finns ingen plats för någon empati åt något  håll. Lite skrämmande kanske men trots allt min verklighet just nu.

Men jag tror inte att ni alla därute behöver vara så oroliga – jag antar att det går över (säger mitt förnuft) – på vägen dit är jag inlindad i den slutna psykiatrins skyddande bomull. Och här lär jag förbli tills känslorna svängt.

Jag önskar att jag brutit benet istället – då hade jag blivit presenterad en rimlig prognos – idag är den ovissa framtiden än mer oviss då ingen vet hur länge jag ska vara konsumerad av mörkerlängtan.

Jag brukar alltid sluta med en positiv öppning på mina blogginlägg men idag hittar jag inte den rätta formuleringen så det får sluta här.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vem drog ur proppen?

  1. tangerat skriver:

    Jag känner verkligen med dig.
    Hoppas du snart finner någon som helst lust, lust att orka ut och vidare.
    Vet hur störigt det är med andras idéer om att man ägnar sig åt självuppfyands profetior. Man har ju ett visst mått av statistik att gå på efter så pass många rundor som du och jag varit med om det.
    Det kan vara ett krasst konstaterande: så här brukar det vara, jag är inställd på det även om jag gör allt och hoppas allt för att det inte ska infrias.
    Vill inte göra ”reklam”, särskilt inte i din svåra stund. Men jag har precis reviderat min självbiografi och kanske finner du tröst i att läsa om min upplevelse och mina erfarenheter, som i vissa avseenden liknar dina vad gäller ambivalens inför lust, sjukdom, psykiatri, borderline och död och liv. E-boken finns här:
    https://www.dito.se/e-bok/9789175175249/
    Jag önskar dig att du snart mår bättre!
    Mikaela
    (Vi sågs i höstas på tvångsvårdshearingen)

  2. Eva Westerling skriver:

    Det spelar ingen roll att du skriver att vi inte behöver vara oroliga. Jag blir det i allafall. Jag hoppas att din skalle snart fylls av annat än kaos. Och att du snart mår bättre. Stor kram Eva W

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s