Jag kan inte sova. Jag törs inte gå till doktorn.

Vi skulle till ett sjukhus och föreläsa. Vi skulle föreläsa för en personalgrupp. Vi skulle berätta om Fountain House.

Det var viktigt att det var just personal – och inte patienter. Det är viktigt för mig. Jag mår inte bra av att gå för långt in på en slutenvårdsavdelning. För långt bort från dörren.

Det blev fel! Det blev inte bra – för mig.

Jag insåg då vi stod framför dörren till avdelningen att vi var tvungna att ringa på för att anmäla vår ankomst. Jag var inställd på en föreläsning för personal, förhoppningsvis i lokal utanför avdelning eller i värsta fall i rum nära utgång. Det blev inte så!

Vi blev väl mottagna, måste jag väl medge. Med entusiastiska ord blev vi visade långt, alltför långt i mitt tycke, in på avdelningen till det stora dagrummet. Det kändes gigantiskt, med glasbur och allt. Glasväggen tjänar som ett bra sätt att kunna hålla koll på vad patienterna har för sig utan att behöva vara med…

Trots att rummet var så stort blev det i mitt sinne litet då luften plötsligt vägrade ta sig ner i min hals. Allt kändes övermäktigt. Nu följde en lika entusiastisk fortsättning från vår värd då han glatt konstaterade att vi skulle hålla till just här – för patienterna skulle också vara med.

Phew! Det var inte riktigt det upplägget jag gått med på. Hade jag vetat hade jag aldrig befunnit mig där jag nu var. Vi lyckades ändå förmå honom att fatta att rummet kändes lite för stort så vi flyttade in både fikande patienter och personal i ett minimalt rondrum. Det fick duga. Men i själva verket var skadan redan skedd. Min mage var i uppror, den sände envisa känslor om låsta dörrars makt och lusten att bara fly i en strid ström.

Samme man fortsatte glatt konstaterande att här var alla patienter frivilligt så att vara rädd för den låsta dörren som jag sagt att jag var, var helt onödigt. I samma andetag redogör han för omständigheten att dörren i teknisk mening ändå var låst – som ett litet hinder om någon vilsen patient ville ut och kasta sig framför tunnelbanan. Förlåt gamle man – min mage skriker om att du har fel. Dörren är låst, låst, låst. Och jag känner mig fast, fast, fast – fast att jag nu faktiskt är där i högsta grad frivilligt – i ordets ursprungliga, och annars gängse, betydelse.

När vi kom hem från denna tillställning, satte tårarna igång det som magen signalerat redan för någon timme sen. Jo, jag kom ut, men känslan med alla minnen flyttade med mig hem. Och nu sköljer de över mig, i våg efter våg.

Jag är chockad! Inte bara över själva upplevelsen, och alla dåliga vibbar ett sånt där ställe väcker i mig. Jag är också chockad över hur chockad jag är. Att det är  känsligt hade jag ingen riktig koll på. Mer än väl vet jag nu att jag ska hålla mig så långt från den slutna psykiatrins låsta dörrar jag bara kan. Den dagen jag inte kan det – är jag inlåst – på riktigt.

Idag, fem dagar senare, inser jag att jag fått problem att sova. Jag har inte sovit bra en enda natt sen den där händelsen på sjukhuset där vi var för att föreläsa. Sömn är en av mina allra viktigaste komponenter för att hålla mig frisk – och borta från de där ställena. Nu haltar det benet. Vad kan jag göra?

Jag tog en sömntablett igår – funkade inte. Jag blir bekymrad. Jag ringer till min kontakt på öppenvården för att…ja, egentligen vet jag inte varför. Det finns ingenting hon kan göra i mina ögon, men det kändes ändå som att jag ville göra något. Hon tyckte jag skulle komma och prata med en läkare för att diskutera medicin. Jag tvekar. Jag går inte.

Hon ringer och undrar om jag är på väg. Nej, säger jag, jag törs inte. Hon undrar givetvis varför. Jag säger att jag är rädd för att bli inlåst. Hon bedyrar att vi bara skulle prata sömnproblem och att det inte var något som helst läge för inläggning. Det hjälper inte vad hon säger. Jag törs inte gå dit. Öppenvården ligger precis bredvid slutenvården, i samma port, samma våning, samma… allt för nära.

Det är inte bara doktorn och miljön jag är rädd för. Jag är också rädd för mig själv, vad som kan hända om jag börjar titta för nära på något som uppenbarligen sätter hela min tillvaro i gungning. Jag är rädd för att drunkna. Jag vill inte det. Jag har inte tid för det. Jag stannar hemma.

Jag törs inte gå till doktorn.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag kan inte sova. Jag törs inte gå till doktorn.

  1. Ola skriver:

    Hjärnan är svår att förstå, tänk på en färg men inte röd……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s