Förtäckt tvångsvård?!

Gåta: Vad är det med en låst dörr som är frivilligt? Svar: Du ber om att få den öppnad så öppnas den. MEN är det sant? Svar: Nej, riktigt så enkelt är det inte.

Under mina 20 år och otaliga tillfällen att testa den sanningshalten har det svaret varit sant EN gång, senast jag prövade, dvs på mitt tjugonde år. Alla andra gånger har svaret blivit övergång till LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) – dvs dörren är låst, nu också officiellt låst.

Varför kan man istället inte nämna saker vid dessa rätta namn?! ”Jo, du har kommit hit frivilligt och nu tar vi över ansvaret ett tag tills du mår bättre. Därför kommer vi att ha dörren låst, som ett skydd för dig.”

Det är ingen idé att hålla på och yra om att du är här frivilligt, du kan gå härifrån när du vill, när det inte är sant. Jo, jag kan visst begära att få gå ut/bli utskriven men för det första måste jag då till att börja med invänta läkare som kan skriva ut mig – det kan ta många timmar – för det andra ska jag inte vara i skicket att jag istället blir tvångsvårdad – för då kommer jag definitivt inte ut.

Det känns som en gråzon kring den där ”frivilligheten”. Men igen – det kanske är så att jag är unik, jag har varit en jäkligt jobbig och svårbehandlad patient som ständigt hamnar i den där skuggan… Jag vet inte. Det jag vet är i alla fall att jag får stora darrningar i magen då jag hamnar på insidan av en låst dörr.

Jag har varit ute och föreläst rätt flitigt de senaste veckorna. Otroligt roligt och utmanande. Men jag var inte beredd på är hur tagen jag blir över oförståelsen jag möter hos vårdpersonal jag träffar. Inte illvilja på något sätt – bara inte förstå.

När man på avdelningar jag varit, och personal jag nu möter, för resonemanget att det inte är nyttigt med socker därför tar vi bort marmeladen till kexen, inte för mycket socker på gröten… Jag häpnar då över bristen på insikt att sockret är ju för f-n det enda jag har att se fram emot. Jag är inlåst i fullständig misär och tristess dag ut och dag in. Det enda jag har att se fram emot är måltider och fika. Det ena mer påvert än det andra. Det vet alla som legat på sjukhus någon gång att sjukhusmaten inte slår i taket av smakupplevelserna. När sen fikat bara består av torra Mariekex (Bragokex är för mycket socker i = goda = går åt många = dyrt) och te eller kaffe så blir jag inte så mycket gladare i min depression.

Jag har hört personal säga att det förstår vi/jag väl att det ska inte vara så trevligt (bullar till kaffet, gardiner på rummen, lampa vid sängen…) att jag inte vill åka hem. Då det är mycket trevligare på sjukhuset än hemma så är det klart att man hellre vill vara kvar på avdelningen. (Den låsta avdelningen)

Jag vet inte, men jag tror inte att jag träffat på en enda frisk människa som av egen vilja skulle befinna sig på en frivillig avdelning (med låst dörr) bara för att där finns kanelbullar till fikat, eller randiga gardiner. Skulle du vilja det? ELLER är det så att patienten inte vill åka hem för att han eller hon inte är frisk?! Kanske är det så att patienten är sjuk, och därför inte vill lämna sjukhuset. För mig är svaret rätt självklart.

Kanske är det därför jag också blir så upprörd över när jag råkar hamna innanför den där dörren, vare sig jag är där för att föreläsa eller för att jag är just sjuk – det är inget ställe jag vill vara på. Jag vill kunna gå på en promenad när jag vill, om jag var rökare skulle jag vilja bestämma själv hur många cigaretter om dagen jag ska röka – och när, jag vill bestämma själv när jag ska äta och framförallt vill jag bestämma själv om jag vill ha marmelad eller inte på mina BRAGOkex.

Många gånger, alldeles för många gånger, har jag fått höra att jag är barnslig då jag skadar mig på olika vis. Kanske är det så, kanske är det för att de rätta orden inte har poppat fram i huvudet ännu. Men en sak vet jag, om viljan KAN SJÄLV är barnslig – då är jag barnslig.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Förtäckt tvångsvård?!

  1. Eva Westerling skriver:

    Konstigt det där med att det tycks finnas en uppfattning blad personal -att det inte får bli för trevligt på avdelningen för då vill inte patienten bli utskriven. Jag vill samtidigt hänvisa till en chef inom psykiatrin i Skåne som säger att han har en vision om att det skall precis som på hotell -ligga en chokladbit på kudden när man skrivs in på psykiatrisk avdelning. En välkomnande och fin miljö är bra för alla. /Eva

  2. Agneta Werner skriver:

    Den chefen förtjänar Nobelpriset – i omvårdnadslogik!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s