Att det ska vara så lätt att falla

Är det säkert att det är personalen vi ska föreläsa för? frågade jag för säkert tredje gången. Jo, svarar han, det är bokat som ett personalmöte.

Det är viktigt för mig att veta. Jag vill nämligen inte gå in på en låst avdelning då jag är osäker på om dörren slår i beständigt lås bakom min rygg.

Han hade fel!

När vi kommer till mötet – står vi inför Dörren. Jag inser att vi måste ringa på för att annonsera vår ankomst. Men redan där börjar magen att protestera. I alla fall blir vi insläppta (det brukar inte vara det som är problemet!) och visade in i ett gigantiskt dagrum. Chefssjuksköterskan som tar emot oss säger glatt att de tänkt att vi skulle sitta där för att patienterna också skulle få vara med.

Tjong! säger det i magen. Resten av kroppen börjar söka efter vägen ut, jag spanar mot dörren där vi kom in – men den är ju låst! Jag vet inte om han ser att vi/jag tvekar eller om det är mina kompisar från Fountain House, som vet om mina farhågor, men frågan om det går bra kommer i alla fall. Jaaaa, säger jag tvekande… Kompisarna säger: Ja, det var ju meningen att vi bara skulle prata för personalen.

Han ser lite ställd ut, det blir paus och en stunds förvirring då han till slut föreslår att vi sitter i ett konferensrum istället. Där får alla plats, säger han, både personal och patienter.

Ja, det känns väl lite bättre men magångesten hade redan vaknat till liv. Jag hade svårt att samla mig. Dels kände jag mig löjlig för att jag var så känslig, dels var vi/jag helt enkelt inte förberedda på den målgruppen. Lite fräckt/jobbigt att folk bara tycker att de kan ändra förutsättningarna bara sådär utan att meddela i förväg.

Jag försökte förklara för den där gubben hur och varför jag reagerade som jag gjorde. Jag sa att jag under så många år varit inlåst under tvång på en sån här avdelning. Nej, men det var ingen fara sa han, det här är en privat avdelning (PRIMA) så här är alla frivilligt. Ja, sa jag, men dörren är väl ändå låst… Ja, men det är för att hindra patienter som är lite sugna på att hamna framför tåg och tunnelbana att bara gå ut och förverkliga sina drifter.

Ja, det är just det, tänker jag. Det är frivilligt, men jag får inte gå ut när jag vill! Hur FAN kan det räknas som frivilligt. Dessutom berättar han glatt att om det är någon patient som visar sig behöva tvångsvård så flyttar de bara ner en trappa till den landstingsavdelning under dem som har såna premisser. Jaha, frivilligt… Jag känner bara alltför väl igen den ”frivilligheten”.

Det är den frivilligheten som gör att jag verkligen inte vill gå in bakom en sån dörr, för jag vet aldrig när den öppnas igen. Alltför många gånger har det tagit veckor, månader eller år innan det har skett.

Nu är jag hemma igen. Jag kom ut, det gick bra – eller… Magen har inte stannat än, tårarna bränner och jag tänker att fasen vad det är känsligt. Att det ska vara så lätt att falla.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s