Psykdoktorn nästa – en resumé

Hade jag vetat det innan hade jag nog vänt och vridit på det ännu ett tag. Men till slut fanns ingen återvändo. Så här sitter jag i ett dystert väntrum tillsammans med några andra vilsna själar.

Framför mig ligger en korridor, den sträcker sig bortom mitt synfält, den börjar bakom en låst glasdörr, jag gissar att det är där han sitter, han som jag ska möta.

Jag har tvekat länge innan jag kommit hit, jag har aldrig träffat någon ”hjärnskrynklare” förut. Jag tycker inte om det uttrycket, tyvärr har uttrycket ändå lyckats pressa in en del fördomar i mig om mitt förestående möte.

Det känns ändå bättre att sitta här med mina olycksbröder än i den stora receptionen där jag först fick fråga efter hjälp. Jag behövde en akuttid. Nu när jag väl bestämt mig måste jag få träffa någon med en gång. Jag oroade mig för att de andra i receptionen skulle höra mitt ärende så jag viskade fram min önskan så tyst jag kunde och hoppades på diskretion. Det gick sådär.

Jag inser att jag nu får bereda mig på en lång väntan. Men vartefter tiden går och patienterna runt omkring mig en efter en blir insläppta växer min oro för vad jag egentligen ska säga inför denne läkare, eller denna för den delen. Jag vet inte ens om det är en man eller kvinna jag ska få träffa. Hur ska jag hitta de rätta orden? Hur ska jag få honom att förstå det jag själv inte kan förklara? Hur det känns… det kändes därhemma? Och tänk om jag inte gillar honom, att första intrycket säger ”nej, nej, nej”. Kan jag få byta då? Törs jag fråga? Orkar jag?

Samtidigt som de här tankarna virvlar runt i skallen river den stora ångesten nya hål i mitt inre.

Till slut blir jag ändå insläppt. Äntligen får jag ett ansikte på den man, för det är en han, jag ska blotta min ångest och förvirring inför. Jag följer i hans fotsteg genom en oändlig korridor. Jag passerar en rad stängda dörrar, andra hinner jag skymta någon böjd över en datorskärm. Han går före mig in i, det jag förstår är hans arbetsrum. Det ser ut som vilket kontorsrum som helst. Ett skrivbord, en dator, ett litet bord med två stolar snett emot varandra.

Han slår ut med handen lite diffust mot de senare. Jag tvekar vilken stol menar han att jag ska sitta i… Jag väljer den med blicken mot dörren jag kom in i.

Så sitter jag då här. Jag väntar på att han ska säga något… det är tyst- tydligen gör han detsamma. Jag letar febrilt i mitt inre efter de där förbaskade orden. Var finns de nu då?

Jag börjar i någon oskyldig ände, ja, som att mina katter blivit sjuka och hur jobbigt det är. Jag berättar om ansvaret över pappas hund som lagts över mig.

Han tittar på mig. Jag känner att han vill något mer, så jag går ett varv till. För varje varv så kommer jag allt djupare ner. Det är jobbigt men jag gissar att det är så här det ska vara.

När botten, eller ska jag säga kärnan, börjar skymta och alla mina känslor hotar att svämma över min halsgrop säger han att nu är det fem minuter kvar av vår tid. VA?! Jag har ju precis börjat – hur ska jag kunna sluta nu?! Och är det överhuvudtaget någon idé att säga något mer på fem minuter? Jag blir än en gång klar över min roll som patient, jag har fått min tid och nu är den över.

Han reser sig och går till skrivbordet för att slå upp sin almanacka på datorn. Han säger att vi kan ses igen nästa vecka, om jag vill. Jag accepterar, inser det oundvikliga. Jag kommer också nästa vecka – för samma procedur. Fem minuter kvar – och nästa vecka, och nästa vecka…

När han står vid datorn lutar jag mig fram för att skymta något om vad han antecknat under vårt möte, men han har lagt blocket upp och ner. Jag undrar vad han skrivit, om det är hemligt och vad han skriver i journalen. För jag antar att han noterar vad jag sagt i en journal. Undrar om han skriver det där om katterna, undrar om han har förstått vad jag försökt säga…

Snart går vi genom korridoren igen. Det känns lite löjligt, jag vet inte om han ska gå före mig, eller efter mig eller är det en poäng att vi går sida vid sida. Det blir lite hipp som happ.

En sak vet jag i alla fall – känslor och kaos kokar i 180 grader. Jag kämpar om att kyla ner och återfå kontrollen, livet fortsätter utanför som vanligt utanför den låsta dörren. Jag sneddar över gatan mot parkeringsgaraget där jag ställt bilen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag tänker på brudparet som väntar, vi ska planera deras bröllop till helgen.

Jag smiter in om bensinmacken och köper en dajm, en chipspåse, en påse Polly och toppar med en Magnum Mandel. Jag bara måste få ordning på tankarna. Jag bara måste bli lugn och hanterbar igen. Jag bara måste stänga av, trycka ner och bli funktionell igen.

Detta har hänt mig – men inte idag och inte allt på en gång. Det är ett sammandrag av några av mina tidiga möten med psykiatrin.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s