Tre matskedar socker på gröten är inte nyttigt

Nej, det vet jag. Men min ambition är ändå att ta ett steg närmare den fysiska hälsan. Jag har hört att 5 mackor med ost och marmelad inte heller är bra. Jag tänker att havregrynsgröt blir en bättre start på dagen.

Men jag blir stoppad när jag vill toppa med den fjärde sockerskeden. 

Den som säger till mig är sköterskan på den psykavdelning jag är inlåst. Jag har varit här länge och ser heller ingen ände på tiden bakom den låsta dörren.

Hon säger att jag blir tjock av socker, att det inte är nyttigt för mig. Hon säger det till mig som om jag inte visste.

Men det hon inte förstår är att jag måste ha sockret – det ger mig lindring. Det ger mig ett lugn som jag inte hittar på annat sätt här inne. Inte då jag förnekas Sobril i alla fall.

Jag frågar vad hon har att erbjuda istället. Hon ser frågande på mig, hon förstår inte. Det hon inte förstår är att mitt sockerintag står för något annat än ohälsosam mat. Hon förstår inte att jag inte har något annat sätt att hantera kaoset och oron som härjar i mitt inre.

I och med det kan hon heller inte hjälpa mig ett annat sätt till att hantera mina känslor och behov. Samtidigt är jag beroende av henne, jag är inlåst med henne. Fast det är hon som äger nycklarna till dörren. Synd att de inte passar till mitt inre. Där är hon maktlös – för att hon inte förstår.

Mina alternativa valmöjligheter till den där sockerskeden är så begränsade – av låst dörr och tvärlåst hjälp att bena ut mina känslor och att hitta andra sätt att hantera dem.

Hon förstår inte att hon inte hjälper mig genom att neka mig den enda lindring som står mig till buds. Hon förstår inte att jag VET att man blir tjock av socker. Hon förstår inte att jag inte är ett barn som behöver undervisas. Hon förstår inte att bara för att hon är nyckelbärare inte har mandat att ta ansvar för mitt liv – inte mitt mandat i alla fall. Jag är en vuxen människa.

Jag är inlåst för att jag inte mår så bra men det betyder inte att man måste ta ifrån mig all makt/ansvar över mitt eget liv. Hon förstår inte att hon hellre skulle söka bli min bundsförvant än min uppfostrande mamma.

Hjälp mig att hitta nya bra strategier istället för att bara rycka bort de gamla dåliga. Jag behöver stöd – inte tillrättavisande. Jag är inlåst – jag är beroende av dig.

P.S. ”Jag” är idag inte Agneta – ”jag” är idag en annan. D.S.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Tre matskedar socker på gröten är inte nyttigt

  1. Eva W skriver:

    Jag tror att det är många som jobbar i vården som inte förstår och därför inte kan hjälpa. Du hjälper oss alla att förstå lite bättre. Kram Eva

  2. Ulrika Westerberg skriver:

    Hej.
    Varför känns det kränkande eller något annat negativt adjektiv när andra ger goda råd? Jag upplever detsamma ofta och undrar om den andra tar mig för en idiot. Speciellt när någon i vården ger råd som jag inte bett om tar jag rådet näst intill som en kränkning. Ibland tänker jag att den andre ger dessa råd för att hon eller han anser sig veta bättre och att det är det jag går igång känslomässigt på.

    Jag är snart femtio och är väl medveten om vad som är bra för mig och vad som är destruktivt. Jag är förvånad över att så många vårdgivare som t ex svarar i telefon i psykjourer missar att jag har megaångest som jag inte kan hantera på ett bra sätt, så istället för att ställa frågor kring ångesten så kommer de med färdiga lösningar som jag inte kan ta till mig eftersom ångesten blockerar mitt logiska tänkande. Hade jag vetat att mitt tillstånd är megaångest när jag ringer psykjouren så hade jag inte ringt för jag vet att ångest avtar med tiden.

    Orkar du fråga och konfrontera på ett vänligt sätt den som ger råd – i ditt fall om sockerintag – om att du vet att det inte är bra men just nu måste det finnas en annan anledning, eftersom du känner till att det inte är bra för dig i det långa loppet?
    Jag kämpar med att utveckla en bättre dialog med den som faktiskt har närmat sig mig och vill prata med mig – oavsett vad anledningen till att den andre närmat sig. Att vända samtalet till sin egen fördel och i bästa fall gett den andre något att tänka på.
    Trots allt är det vi med en sjukdom som bäst vet vilka svårigheter vi har så därför har vi också möjlighet att dela våra erfarenheter. I bästa fall får vi en förståelse och därigenom en bekräftelse/spegling/validering från den andre och i det andra fallet är det en vårdgivare som inte är intresserad av att lära och det är bara att acceptera. Det enda vi kan göra är att få oss själva att må bättre och det vi inte kan ändra hos oss själva eller andra är bara att acceptera.
    För min del är det utvecklande dialoger med andra som jag känner att jag inte är ensam.

    Hur gör du för att tackla denna typ av situationer med t ex vårdpersonal?

  3. Agneta Werner skriver:

    Tack Ulrika för dina kommentarer!
    Jag tror att du sätter huvudet på spiken då du säger ”råd du inte bett om” – det är just det! Jag blir galen av dessa ”råd”. När jag vill ha ett råd ber jag om det, och först då är jag egentligen mottaglig att lyssna till dem.
    I just det här fallet med gröten är det inte mig det handlar om. Just denna gång hade jag den sköna sitsen att sitta mittemot en skötare utanför avdelning och aktuell vårdsituation. Det gjorde att jag var mer fri att komma med synpunkter och reaktioner – vilket jag också gjorde… med skiftande framgång tror jag.

    Problemet när jag ligger inne så är jag inte i skick att föra så kloka resonemang (!) det är ju liksom därför jag är där jag är. Precis som du kan jag bli tokig på alla idiotiska frågor och råd jag får då jag ringer psykjouren. Om jag kunde vänta med att ringa tills det blir värre (vanligt ”råd”) så skulle jag inte ha ringt nu!!! Jag förstår inte riktigt vad som ska vara så svårt att förstå i det.

    Men jag har en ambition, precis som du, att genomskåda dessa ”maktmissbruk” då de faktiskt sker och vända det till en konstruktiv dialog. Tyvärr är jag inte riktigt där än – i alla fall inte när jag är sjuk och inlagd. Förra veckan vid en lunch uppstod dock ett sånt tillfälle över en lunch då vi talade om socker på gröten…

    Ha det gott!

  4. Ulrika Westerberg skriver:

    Håller fullständigt med om att just vårdfolket borde kunna bemöta på bättre sätt. En del av dessa vårdare får tyvärr också en kick av att möta motstånd och de älskar sitt maktmissbruk.

    • Agneta Werner skriver:

      Jo, så kan det vara. Samtidigt som vi får komma ihåg att också andra varianten förekommer, dvs de som är riktigt bra! Jag har mött båda sorterna:-)

      • Ulrika skriver:

        Absolut, det finns bra personal såklart. De är dessvärre få till antalet och tillsammans med personalbrist och märkliga arbetssätt på slutenvårdsavdelningar så är vistelser där en mardröm då man redan mår dåligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s