Att vara glad på utsidan eller insidan

Utifrån sett kan det kanske synas detsamma. Men i själva verket är det helt två olika saker – det känns i magen. Jag har så svårt för att vara glad då det ska vara glatt, sorglöst och sanslöst. Jag bara kan inte. Jag blir mer ledsen än glad i de sammanhangen. Delvis kanske för att jag känner mig udda, otrevlig och asocial som inte är glad som alla andra.

Ikväll var ett typexempel. Jag är i USA på konferens, det är superhärligt och intressant på alla sätt och vis – under dagarna. Jag är med och är intresserad och fokuserad, men sen kommer kvällen då man ska vara glad. Jag kan bara inte. Det känns som att jag försöker klistra på något som inte finns där. Nej, visst jag är inte ledsen – bara inte så sorglöst ”happy”. Resultat – jag känner mig avig.

Men det här vet jag, och jag har brottats en del med det under de här dagarna borta på seminariet. Ikväll blev det dock för mycket. Vi gick i något som skulle föreställa en parad (ångestparad?!) till en stor restaurang där mat och trevligheter väntade. Olyckligtvis hamnade vi till bords precis intill de gigantiska högtalarna till live-bandet. Det var inte bra – för mig.

Efter att jag hämtat mat satte jag mig ner för att äta. Drinken hade jag redan gett upp, då jag inte orkade förklara för bartendern vad jag ville ha, eller vad det var jag kunde få för min förbetalda biljett. Efter bara några tuggor i ljudvågornas orkan åkte allt blod ner i fötterna, jag började hyperventilera samtidigt som tårarna steg upp i mina ögon. Det fanns bara en sak att göra – fly! Och det gjorde jag.

Väl ute ensam på gatan vällde tårarna fram i samma takt som andetagen kämpade om herraväldet. Den långa paradvägen gick jag nu snabbt  och tårfyllt hyperventilerande tillbaka till hotellet. Jag förbannade den här stan som inte kunde presentera en enda ICA-butik, eller 7eleven. Bara någonstans där jag kunde få köpa lite att äta att ta med upp till tystnaden på hotellrummet.

Nu var det rätt bra att vägen tillbaka tog en stund, jag hann lugna ner mig och lägga upp en plan. Jag bestämde mig för att åka upp till toppbaren på 26:e våningen på hotellet och ta en drink och pizza. Det kändes rätt säkert och lätt då jag var där med sällskap igår så jag visste både drink och pizzaval. Så blev det och det blev bra. Senare fick jag sällskap av kollegorna hemifrån som anslöt sen de tagit samma promenad tillbaka till hotellet.

Nu har det gått ytterligare några timmar. Vi lämnar tillsammans baren, de går till någon svit för vidare socialiserande jag går mycket nöjd tillbaka till mitt rum och njuter av tystnad och ensamhet. Dagen är till ända. Och till slut blev även avslutningen rätt bra.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att vara glad på utsidan eller insidan

  1. Ja, du är tuff du. Själv skulle jag inte utsätta mig för en hel dags aktiviteter för jag vet hur det skulle sluta. Visst önskar jag många gånger att jag skulle kunna röra mig bland folk, många intryck och upplevelser för i grunden är jag nyfiken, vetgirig och social. Det är aldrig kul när en bra dag avslutas med symtom på att kroppen och psyket inte orkar med. Det är då jag önskar jag kunde göra mig illa, bestraffa mig för att jag inte räcker till. Dock vet jag konsekvenserna och är dessutom livrädd för att bli inskriven på psykiatrisk avdelning av flera anledningar. Istället har jag låst in mig i min lägenhet och går bara ut fem gånger i veckan för att träna och gå till terapeuten.

    Tack, för att du vågar gå ut med vad du lider av. Så småningom vågar kanske jag också vara lika ärlig som du och på så sätt hjälpa andra på något sätt.

    • Agneta Werner skriver:

      Tack Ulrika!
      Det är skönt att höra att du ser mig som tuff, det är inte alltid min bild av mig själv när jag inte orkar med. Men jag lär mig mer och mer att se mina begränsningar. Jag tränar på att utöka min förmåga lite i taget, att utmana mig själv. Men jag måste samtidigt vara försiktigt så att det inte går för långt och jag blir sjuk. För precis som du så vill inte heller jag in på nåt sjukhus! Jag är säker på att också du kan våga ta små steg ut i försiktigt takt samtidigt som du tränar på att känna efter och ta hand om dig.

      Jag önskar dig gott mod att våga utvidga ditt liv:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s