För tuffa minnen

Jag var stolt över min texts komposition. Jag räckte upp handen då frågan om vem som ville läsa upp sin text ställdes. Temat den här veckan var lyrik och rytm. Uppgiften blev att skriva med anaforer, dvs upprepningar. Vi skulle skriva med anaforen ”Jag minns”. Kanske mindes jag för mycket.

Jag är så van vid mina tufsningar av livet. Jag har arbetat så mycket med dem och talat om dem i flera olika sammanhang, också skrivit om dem ibland. Så texten jag nu satte ihop på de uppgivna 10 minuterna kändes inte så svår för mig.

Texten tog kommandot över såväl hjärna som penna (dator) så kom den. Jag blev mycket nöjd med textens komposition innehållande både en och två anaforer och så upprepade treraders-stycken och slutkläm på egen rad.

Men när jag läst gick en suck genom rummet och jag kände mig nödgad att påvisa den genomtänkta strukturen bla, bla, bla… På kvällen, hemma i sängen, slog det mig att textens innehåll kanske tar mina skrivarkompisar så hårt att de inte alls är öppna för att notera vare sig treraders som listiga anaforer. Jahapp! Tänkte inte på det…

Här kommer mästerverket i alla fall.

Jag minns vartenda ord
Jag minns den nollställda blicken
Jag minns hur ont det gjorde
 
Hur kan man säga så till ett barn?
Hur kan man inte förstå?
Hur kan man leva utan att känna smärta, hos andra
 
Jag minns min längtan
Jag minns önskan om värme
Jag minns den saknade närheten
 
Hur kan man hålla inne med kramar
Hur kan man inte se ett barn
Hur kan man inte känna en känsla
 
Mamma sitter i soffan och läser kokböcker. Jag kryper upp intill, jag vill vara nära, jag vill känna hennes värme.
– Kläng inte på mig! säger hon och drar sig tillbaka.
Jag minns hur ont det gjorde.
 
Det är måndag och mamma pratar i telefonen. Det är mormor, eller så är det farmor. Måndagar är den sociala dagen då mamma alltid ringer farmor och mormor. Jag sitter i soffan strax bredvid. 
Jag vill höra. Kanske säger hon något om mig – något bra…
Hon ser mig inte. Jag finns inte. Hon säger inget om mig, inget bra i alla fall.
 
Jag minns hur ont det gjorde.

 

 

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till För tuffa minnen

  1. anne skaner skriver:

    det gick rakt in, inte svårt att förstå o behöver ingen förklaring vackert

  2. Lena H skriver:

    Agneta du är duktig på att skriva såå bra o jag blir såå ledsen att läsa…
    Så ledsen att det är du ! Kram till dig! ❤

    • Agneta Werner skriver:

      Tack Lena! Men du ska inte vara ledsen – jag är inte det nu. Det har varit jobbigt men idag är jag glad för alla de erfarenheter jag fått och nu kan skapa en framtid av, genom föreläsningar och skrivandet. Men tack för att du hör av dig!

  3. Eva W skriver:

    Din text är så tydlig man ser det framför sig. Man känner den inom sig. Ontet. Ja det gör ont.
    Tack igen för att du delar. Och fortsätt jobba med texten. Du gör det bra. Kram Eva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s