Vart tog orken vägen?

Jag blir så ledsen! Jag blir ledsen när det är så mycket jag vill göra – men inte orkar. Alla fina planer och tankar jag har faller då orken hela tiden tryter. Jag vill så gärna vara frisk och orka men snubblar så ofta på målsnöret. Ibland är det extra svårt att hålla modet uppe.

Jag hör politiker och andra okunniga människor som tror att det är härligt att vara sjukledig och få göra vad man vill hela dagarna. Ok, kom hit alla ni, kom och var med mig, kom in i mitt huvud och i mitt liv och visa det härliga. Jag tappar nämligen bort det ibland.

Ett vanligt skämt bland ”vanliga” arbetare är hur pestig måndagen är, ny vecka och långt till helgen. Under alla mina sjukår har måndagen varit veckans bästa dag för då har äntligen helgen tagit slut. Mina långa veckor, månader och år inne på slutenvårdsavdelningar har präglats av stor tristess. Allt som hänt, dvs mycket lite, har hänt under veckorna. På helgen står allt stilla, och då menar jag fullständigt stilla. Det finns inget avbrott ens att hoppas på. Det finns ingen läkartid att få, inte heller finns det någon chans till promenad då personalstyrkan är så minimerad att ingen har tid att gå ut med mig. Det som återstår är att sitta och stirra – rakt fram in i en sliten smutsgrå vägg. Tacka sjutton för att måndagen är efterlängtad!

När jag jobbade som präst var måndagen ofta en vilodag. Hela veckans arbete ledde fram till kulmen vid söndagens gudstjänst. Då var måndagen skön att vila på innan det var dags att sätta igång och förbereda nästa söndag.

Idag är jag varken präst eller inlagd på en psykavdelning så hur ser mina måndagar ut då?! Det är här jag blir ledsen. Jag tycker verkligen att jag vilar på helgen. Jag har varit mycket ensam (behagligt ensam), tagit det lugnt, cyklat lite – ja, haft det skönt. Det känns inte som att jag stressat, jag har mått bra. Rimligtvis tycker jag då att jag skulle ha laddat batterierna såpass att måndagen skulle kunna gå i ett flow. Men – så blir det inte! Inte denna måndag, inte heller förra, eller förra… vad jag minns. Jag blir ledsen, jag känner mig misslyckad och kanske framförallt missmodig. Hur ska jag göra för att få nyladdning till mina batterier? Tydligen räcker inte det som jag trodde att jag gjorde rätt.

Jag vet att jag fått min sjukersättning för att det är så här. De har gett mig diagnosen bipolär eller borderline eller vad det nu är och nu ska jag inte behöva oroa mig för min ekonomiska överlevnad. Ja, men det är jättebra, det är bara det att jag vill mer. Jag vill inte ligga på sängen och tugga kola resten av livet. Jag tycker att jag hittat något jag vill göra, kanske till och med delvis kunna försörja mig på. Men hur ska det kunna gå till när jag inte lyckas hålla liv i mina batterier?

Jag blir ledsen. Jag vet inte hur jag ska få ihop mitt liv till ett liv jag vill leva. Ett liv som känns värdefullt och viktigt, inte bara för mig utan kanske också för andra runt omkring mig. Just nu är det många saker som snurrar runt i min tillvaro, det är föreläsningar, kurser, utlandsresor, informationsmöten, yoga, promenader, vänner… Jag får ingen ordning på det. Jag vill få plats med allt, och jag tror, tycker att det borde gå men jag hittar inte mönstret till att få ihop det. Det blir bara ett enda sammelsurium i skallen. Istället för att tänka en tanke i taget så trängs tio stycken samtidigt – i samma ögonblick. Det blir tilt i huvet. Och jag blir frustrerad.

En del av frustrationen består i att jag inte vet hur jag ska komma vidare. För några veckor sen var det på vippen att jag blev inlagd. Jag klarade den krisen tack och lov, men jag är rädd att får jag inte ordning på det här så kan krisen till slut bli ett bedrövligt faktum. Jag vill verkligen inte det, jag har inte tid med det.

Jag gräver i ryggsäcken efter bortglömda strategier, jag behöver de alla nu. Jag bestämmer mig för att sluta skämmas då jag inte orkar allt. Jag har bokat tid för massage imorgon till mina stressade axlar och nacke. Jag hoppas regnet sätter sprutt på svamparna åt mig. Jag gör vad jag kan för att hitta och ladda mina energidepåer. Jag vill inte vara ledsen längre. Jag älskar höstskogen!

 

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vart tog orken vägen?

  1. emmajonna skriver:

    Hej!

    Vi är två tjejer som gör en storsatsning på en hemsida om vardagen som psykiskt sjuk. Vi vill att andra psykiskt sjuka ska finna lite hopp i vår blogg och kanske inte känna sig så ensamma som man lätt gör.

    Vi skriver om depression, emetofobi(spyfobi), borderline, destruktiva förhållande, asperger, add, självskadebeteende och ångest.

    Hoppas du gillar vår hemsida. Hör av dig 🙂

    Emma och Jonna

  2. Ola skriver:

    Smärtsamt bra beskrivning av din frustration.
    Jag kan förstå den med mitt intellekt – men inte med den känsla som du bär.
    En ständigt pågående balans kämpar du med och en rädsla att tappa balansen.
    Jag följer din balansgång med spänning.och vånda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s