Straff som bot mot borderline

Jag kommer till den numera ökända rättpsykiatriska avdelningen uppe i norr efter tre turbulenta veckor på en allmänpyskiatrisk avdelning hemma i Stockholmstrakten. Det är veckor som präglats av upprepade självmordsförsök. Här fick jag också uppleva den omtalade nära-döden-upplevelse, en känsla jag kommer att minnas resten av livet. Detta upprepade destruktiva handlandet ledde till att jag hade ständigt sällskap på avdelningen. Men när det inte hjälpte och jag ändå lyckades ställa till det med livet som insats gav läkaren upp. Han skickade mig till rättspsyk. Han sa att det var för personalens skull.

När jag anlände till min nya avdelningen fick jag ett chockartat mottagande. Jag möttes av en känslokyla jag aldrig tidigare upplevt under mina 13 år inom psykvärldens insynsskyddade subvärld. Extra vak, det ständiga sällskapet, avfärdades bryskt som ”fjoll och dalt” men jag skulle veta om jag skadade mig skulle det få konsekvenser.

De talade sanning i det fallet. En kort tid efter gjorde jag min första stöt – resultat läderhandskar, eller snarare stela läderpåsar på mina händer. De sa att jag skulle ha dem i tre dagar för att jag inte skulle kunna skada mig och för att jag skulle lära mig att inte skada mig. Dagarna som följde kämpade jag med hur jag skulle manövrera TV-kontrollen, få till ett samarbete med pennan så jag kunde skriva dagbok eller ja, kort sagt kunna göra något annat än att sitta och tyst stirra in i väggen och begrunda mina synder. Det fanns inget att göra och det fanns ingen att prata med. Jag var utsatt för ett straff. Och jag var inte ensam om det. Olyckssystrarna fanns överallt omkring mig, alla med samma tomma blick i sina plågade ansikten.

När handskarna inte gav önskad effekt efter de tre dagarnas strafftid och jag återigen lyckades tillfoga mig nån skada var det dags för nästa steg – isoleringscellen. nu befann 8-10 timmarna låg jag ensam fastspänd på en smal brits. Rummet jag fick tillbringa resten av dygnet i bestod av, mer än denna höga brits, av timma vita väggar, ett öppet bås med en väggfast rostfri toalett. en cell med brits, tomma vita väggar och väggfast rostfri toa utan dörr. Det fanns ingen att prata med – inget ”fjoll och dalt” – jag straffades för olydnad!

Syftet med straffläggningen var just att skrämma mig till ”lydnad”, att på så sätt avskräcka mig från att skada mig igen. Jag, och många forskare med mig, insåg redan då 2009 att denna uppfostringsmetod med skrämsel och påbjudna straff hör till en sen länge förlegad tid. Det va nu sen lång tid en vedertagen uppfattning att upprepade straff som motivation till bättre leverne inte fungerar – i alla fall inte i längden.

Mina systrar på avdelningen där i Sundsvall var mycket mer utsatta än jag, de insåg efter veckor i isolering, i bälte eller med tvångshandskar att de måste ”låtsas” bli friska för att de någonsin skulle komma ut från detta jordiska helvete. Jag kan inte se att det skulle vara en långsiktig lösning på ett problem som ligger så mycket djupare än en skåra i min arm.

Jag hade en enorm tur, dagen efter Länsrättens beslut att jag skulle vara kvar för fortsatt ”vård” blev jag utskrivning och skickad hem – hem till mitt eget hem. Total förvirring skapades i mitt huvud. På något sätt hade jag ställt in mig på att stå ut med behandlingen, jag hade ju inget annat val än att försöka inordna mig då jag inte såg annan väg ut. Så känslan av plötslig hemgång blev väldigt mixad. Jag kände en enorm lättnad, kryddad med en gigantisk rädsla för ensamheten som väntade där hemma. Den välkända känslan av total övergivenhet sprängde genom hela in kropp.

Det blev inte lätt. Från att i flera veckor levt under ständigt vak på vanliga psykavdelningen till den omänskliga och pressade behandlingen på rättspsyk och nu komma hem till den ensamhet som jag så väl kände igen och så starkt fruktade kändes outhärdlig. Ändå fanns det inga alternativ. jag var tvungen att själv försöka få ordning på mina vingliga och skakiga ben.

Det tog mig månader att någon sånär få ordning på mitt själsliv efter det här. Min taktik var att inte tänka, inte känna – bara överleva. Det var otroligt tufft! Och jag är än mer övertygad i min brist på tro på straffets fostrande karaktär.

Det har nu gått fem och ett halvt år och jag mår bättre idag men det är sannerligen inget jag kan tacka RPK Sundsvall för. Jag har fört en hård och envis kamp för att på olika sätt undvika att hamna i självskadandets destruktiva kommunikation. Det är ett envist och hårt arbete jag gjort på egen hand. jag har haft stöd från en långvarig samtalskontakt på min psykiatriska öppenvårdsmottagningoch inte minst genom mitt engagemang på Fountain House Stockholm. Visst har jag mina bakslag än idag, men de är nu oftare kortare inspel i livet. Genom motivation och känslan av att jag har vänner, arbete och en meningsfull tillvaro som väntar där ute i det verkliga livet går det lättare att komma på fötter igen. Skrämsel och hot har ingenting med min återhämtning att göra.

Min fasta övertygelse är att jag inte är unik i känslan av att vedergällning inte gör någon människa godare och friskare.

Unik är jag för att jag är jag har. Min historia är min och idag ser den ut att kunna bli min framtid.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Straff som bot mot borderline

  1. Eva Westerling skriver:

    Du kan vara stolt över att du är du och att du orkar kämpa på som du gör. Jag vet att din tid på RPK i Sundsvall endast ligger fem år tillbaka i tiden och inte 50 eller 150 som jag helst skulle vilja för då kunde vi ju skylla på att det var en annan tid… Eller nåt. Jag skäms över att Sverige har en sådan vård. Vi behöver kämpa tillsammans för att ingen mer ska behöva vara med om det du blev utsatt för. Tack för att du orkar berätta.
    Styrkekramar till dig. Eva W

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s