Min kropp min borg

Jag kan inte dansa, jag kan inte sjunga, jag kan inte leka – jag kan inte tappa kontrollen. Låter kanske inte så allvarligt eller ovanligt men vart efter tiden går blir det ändå ett hinder i mitt liv. Insikten om att det handlar mer om att inte kunna danssteg, sjunga falskt eller inte kunna spelregler börjar ta plats i mitt medvetande. Det händer något i min kropp som mycket bestämt sätter stopp – och jag vill veta vad och varför!

På behandlingshemmet för åtta år sen skrev jag:

Det som finns i mitt huvud just nu är min mumiekänsla. Jag känner mig bunden i min kropp. Mina armar sitter låsta utefter kroppen och jag kan inte ta ut några andra rörelser heller. Boxboll är inte att tänka på, inte heller Qi-Gong och ännu mindre dans eller ÄNNU värre frigörande dans. Jag sitter FAST.

Det formar sig som flera bilder i mitt huvud, en räcker inte. Det ena är undran över ”vad är jag”, hur kommer jag känna mig utan skal – jag ser mig som en liten plockad kyckling – liten, kal och ömtålig.

Den andra bilden handlar om hur jag alltmer kommit att vara under mitt liv – nämligen som en mumie. Helt instängd i något som inte går att öppna inifrån, som i en grav. Som överlevande från mumiestadiet behöver jag hjälp att linda av bindor, en efter en, i en takt jag mäktar med.

Den tredje bilden är bilden av en stelnad lerfigur. En sådan där som torkat på ett sätt som gjort att den har sprickor över hela sin kropp. Vad som finns inuti vet ingen, om det finns något?! Om det finns – vad är det? Vem vet, vem vågar peta på gubben, kraschar hela på en gång eller går det att ta bit för bit? Det är det den här sista bilden som gör mig så livrädd! Tänk om någon petar i en spricka så krackelerar hela skiten och jag går i tusen bitar – vad händer då? Jag vill att alla ska förstå att det faktiskt är jag som finns inuti den där alltmer sköra ytan. Jag är rädd att peta för mycket, samtidigt är jag där och petar i alla fall precis som man är och petar i hålet efter en utdragen tand – liksom för att kolla att det verkligen är sant.

Idag tänker jag att här någonstans ligger hemligheten jag sökt kring min ofta lättande känsla jag känt vid bältesläggning. Jag är så förtvivlat rädd att krackelera, jag förmår inte hålla ihop min skyddande kropp längre. Den råa känslan av ett okontrollerbart sönderfall är så skräckslaget påtaglig. Den rädslan är så stark att den bultar i min mage just i denna stund då jag tänker på den och än mer då jag skriver om det.

Jag fattar inte att andra ska ha så svårt att förstå denna förlamande panik jag känner inför det hotande upplösande och förintande av mitt försvar av den lilla, kala och rädda plockade kycklingen där längst inne i min själ.

Detta hotar att hända när stormen inne i mig har brutit lös och stegras till vildaste orkan i värsta ljushastighet. Den enda ventil jag haft att hantera tryckkokaren i min fungerande vardag – orden – har tagits ifrån mig – trycket ökar – och hotar att spricka. Egentligen helt logiskt och följdriktigt. Alla måste väl ha en ventil att kunna öppna då intrycken utifrån blir för många och påträngande.

Jag kan känna igen mig i astmapatienten som tappar andningsförmågan och bara kan andas som genom ett sugrör. Så känns det. Den rädslan och paniken känner jag varje gång jag står vid vägs ände utan mina läkande ord. Jag kan inte andas! Min kropp spricker!

Kanske det hade varit lättare om kroppen varit mer genomsläppande, pysvänlig – men av någon, för mig, ännu oförklarlig anledning vill min kropp ej samarbeta på den fronten.

Jag kan inte dansa, jag kan inte sjunga, jag kan inte leka – jag kan inte tappa kontrollen.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s