Jag hette inte Thomas Quick

Det är jag glad över – av många anledningar! Men när jag läser artikel (”Klåparen till psykolog hoppades bli berömd genom Thomas Quick” /Jan Guillou) i Aftonbladets nätupplaga känner jag rysningar utefter ryggraden – det hade kunnat hända mig!

Risken att jag skulle dömts för åtta mord har väl alltid varit rätt fjärran (men det kanske Thomas också trodde!) men det finns andra likheter. Gemensamma punkter som skulle ha kunnat få förödande resultat, inte så mycket för mig (initialt i alla fall) som för min familj.

I artikeln läser jag om 90-talets psykologer som hängav sig åt en teori av ”bortträngda minnen” som en förklaring till de mest skilda aviga beteenden. Artikelförfattaren, Jan Guillou, avfärdar hela modellen som humbug såsom varande en förklaringsmodell till att allt härstammar från förträngda traumatiska händelser i barndomen.

Jag minns med skrämmande klarhet hur jag blev bemött då jag först hamnade inom psykiatrins slutna värld i början på samma 90-tal. Jag presenterades då för den vedertagna ”sanningen” att självskadande, och då främst att skära sig, kommer av tidiga sexuella övergrepp. Poängen var också att det främst skett inom familjen.

Det hela satte igång en stor tankeverksamhet inom mig. Jag letade intensivt bland mina ”bortträngda minnen”, bara det en bedrift, efter situationer då min totalt ovetande far hade farit ovarsamt fram med mig. Men hur jag än försökte, tänkte och laborerade med olika tänkbara scenarior var mitt minne stängt, jag kunde bara inte få fram någon sådan bild i huvudet.

Jag hade tur! Min far, familj och släkt hade tur. Jag hette inte Thomas Quick och jag befann mig inte inlåst på Säters rättspsykiatriska, jag fanns då på en psykiatrisk akut- och korttidsavdelning på Umeå Universitetssjukhus. Där tillhandahölls inte den kvantitativa ”minnesframkallande” medicin som behövts för dessa fantasier, inte heller fanns den ”klåpare till psykolog” som Guillou skriver om. Inom de väggar jag befann mig svävade dessa tankar mer omkring som en osynlig, men påtaglig, förklaringsmodell till ett självskadande beteende.

Det var ingen som noterade att det var just på denna min första avdelning jag lärde mig ett nytt sätt att använda rakblad, och detta under min andra inlåsta dag. Något tal om andra förklaringsmodeller minns jag inte att där fanns.

Än idag när självskadande är så oändligt mycket vanligare upplever jag en brist på vettiga förklaringsteorier. Jag har mötts av många förslag, eller egentligen är det nog främst en som upprepats med olika starkt emfas och det är att jag skär mig för att lätta på min starka ångest. En annan snarlik är att det är lättare att uthärda en fysisk smärta som jag själv tillfogar mig en än inre som jag inte har någon kontroll över.

Jag har hört de där förklaringarna ungefär lika ofta som jag mött trötta, desillusionerade och kämpande vårdare och psykologer. Jag har hört men inte känt. Tänkesättet låter bättre än vad det känts för mig. Det är sant att jag inte känner smärta när jag skär mig, inte så mycket som man kunde förvänta sig i alla fall. Men ångesten försvinner inte i och med blodet – för mig! Ångesten försvinner i ett bra bemötande av en som ser mig, ser min förtvivlan och smärta och som lyssnar – efter att jag skadat mig.

En annan sak jag fått sagt till mig som en anledning till att inte skära är att även om ångesten försvinner initialt så kommer den tillbaka när armarnas ärr finns kvar. Inte sant – inte för mig! Jag har än idag inga problem med mina ärr som finns inte bara på armar utan också ben, mage och hals. De är en del av mig och min historia. Här är jag – du får ta mig som jag är. Men ok, det finns en speciell situation då jag tycker att det är lite jobbigt och då jag döljer det värsta med långärmade tröjor och det är på blind-dates som jag brukar ägna mig åt några dagar per år. Då är min tråkiga historia inte det första jag vill visa upp!

Men jag vet att många självskadare hävdar att deras beteende ger dem ångestlindring, det kanske är så eller så är det så för att alla sagt det till dem. Jag kan inte döma eller avgöra hur andra känner. Jag vet att det finns självskadare som aldrig visar för någon vad de håller på med och för dem kanske det är så. Eller så vill de som jag förmedla en osägbar känsla till någon utanför men inte klarar av steget ut i ett osäkert bemötande.

Jag vill ändå tro att jag inte är ensam om att använda självskadandet till att nå ut med mitt svårformulerade och svårbegripliga lidande till någon utanför mig själv.

Det jag vill säga är: Se mig! Lyssna på mig! Prata med mig och hjälp mig att se stigen som leder vidare ut i livet. Ett liv som finns för oss alla.

Idag också för Thomas Quick.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s