Vad gör vi med alla döda?

”Sluta med tramset att hänga dig i  duschen!” ”Vi vet alla att du inte vill dö!” säger läkaren när jag söker hjälp. När mina ord fattas mig. När min desperation att nå fram brister.

Hon har rätt! Jag vill inte dö. Men hon har fel då hon kallar det ”trams” då jag satsar mitt liv och hälsa på att hon ska förstå.

Hon är inte ensam i sitt oförstånd. Jag är inte ensam om att försöka överrösta en inre orkan.

Jag har många gånger, allt för många gånger, mött en fullständigt respektlös inställning till oss alla ”som bara ropar på hjälp” när vi skadar oss – eller gör våra självmordsförsök. Ändå fortsätter jag. Som en envis åsna kämpar jag vidare i min kamp om att någon nån gång ska förstå vad det är jag försöker säga.

I min brist på normala ord kan man kanske säga att det är tankeläsare jag söker… Bristvara på dem! Men ändå ger jag inte upp! Varför ska då en läkare som träffar mig en enda gång ge upp om mig och avfärda mig som trams då jag satsar liv och lem på att hon ska förstå? Vilken rätt har hon att fördöma mig så?!

Jag har aldrig träffat någon som faktiskt ”lyckats” ta sitt liv(!). Men jag har som sagt träffat många på vägen dit. Påfallande många uttalar ord och tankar om att ”de ska minsann få se”, och det är väl ungefär vad jag skulle velat säga till ovannämnda läkare också.

Nu slår mig en tanke – vad gör vi med alla döda? Har deras budskap om ”det vi skulle få se” gått fram? Mer än möjligtvis till redan drabbade närmaste familj och vänner. Om jag skulle misslyckas och verkligen dö där i duschen på avdelningen med min scarf om halsen – vad skulle hända då?! Skulle läkaren bry sig? Skulle hon säga ”Hoppsan hon kanske menade något i alla fall när hon höll på sådär!”

Skulle sjukhusledningen omprioritera vårdpersonalens arbetsuppgifter, specialutbilda läkare och annan personal i självskadebeteendets kommunikation, skulle Filippa Reinfeldt inse att vården är kass…

Eller skulle jag bara bli en siffra i statistiken!? 1 500 människor tar sitt eget liv varje år i vårt land. Nu blev det 1 501.

Det behöver inte bli så här! Alla dessa självmordsförsök som inte ledde ända fram till livets ändning ger oss hopp. Det finns fortfarande saker vi kan göra, säga, finnas till för, kramas…

Hoppet är att jag finns – och du finns – och tillsammans kan vi förändra världen, både den inom oss men också den som finns runtomkring oss. Genom att se varandra och kämpa för att förstå varandra tar vi hand om minnet av dem som inte nådde ända fram.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vad gör vi med alla döda?

  1. anne skaner skriver:

    sidan blev snygg stilren och klassisk like it

  2. Peter Roth skriver:

    Tack för din text och tack för din föreläsning på Social Aktions träff för några veckor sedan!
    Hälsningar
    Peter

  3. Jennie skriver:

    Tack för detta inlägg och en kram skickar jag till dig.

    Jag finns på http://tvahimlarpavarandra.wordpress.com

    Hälsningar Jennie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s