Ingen offerkofta, tack!

De säger att jag är stark! De säger att jag är modig! De säger att jag är duktig! De säger att det är synd om mig som fått lida så mycket!

Jag säger att jag är tacksam!

Kan man säga att man är tacksam för att man gått genom helvetet? Tja, inte vet jag om det är rätt men det är ändå så jag känner, om än med en viss förvåning. Jag tänker – hur är det möjligt att inte vara bitter mot livet efter 17 års mer eller mindre ständigt pågående lidande?! Ändå är det så. Livet är förunderligt!

Redan när jag kom in på min första psykavdelning, 1993, sa de åt mig att jag är stark och intelligent och att jag skulle komma över min kris inom kort. Jag sa att jag tvivlade på det. Men framförallt irriterade det mig att de trodde sig se något som jag omöjligt kunde se eller förstå.

Att jag hade hjärnan med mig visste jag väl, annars hade jag aldrig klarat fem års universitetsstudier i kombination med dåligt psykiskt mående. Men hur kunde någon, eller egentligen rätt många, se att detta i kombination med inre styrka skulle hjälpa mig igenom den monumentala bergvägg jag stod inför övergick ändå min knopps räckvidd.

Ändå var jag med på något vis. Jag var envis. När de, psykiatrin och dess representanter, ville att jag skulle samla ihop mig, ta mig i kragen och återvända hem, var min starkaste övertygelse att det går INTE. Dels hade jag ingen möjlighet i världen att stoppa ner den störtflod av känslor som nu höll på att dränka mig i någon gammal ryggsäck jag släpat på i hela mitt tidigare liv dels ville jag inte. Jag ville inte gå den vägen! Jag tänkte att när nu detta händer är det lika bra att ta tag i det – ordentligt – en gång för alla. Istället för att göra ett halvdant jobb och leva ett halvdant liv resten av mina dagar.

Många gånger satt jag där med rakbladet i handen och funderade på alternativ – men jag fann inga. Inte på den väg jag ville gå. Jag ville verkligen inte försöka hejda flodvågen eller leta väg runt berget framför mig – jag var mycket medveten om vägen jag skulle gå och den gick rakt fram, rätt igenom eländet. Inga andra alternativ kändes relevanta.

Självklart kunde jag inte se hur en eventuell sida på andra sidan berget skulle kunna se ut och många gånger tvivlade jag på att den ens fanns. Ändå kämpade jag vidare rätt in i det svarta. Det fanns ingen annan väg, bättre stunder kunde jag förnimma ett liv på en annan sida men många gånger doldes allt det hoppet i en evig dimma.

Jag ville aldrig dö! Men många gånger ville jag dö – för en stund! Det var tillfällen då dimman var extra tät, då hoppet bara flämtade som ett ljus långt framför i den svarta tunneln och utsatt för starkt drag, dvs hotande att slockna när som helst.

Att då tvingas utsättas för en omgivning, i den direkt närliggande vården men också ute i samhället, som talar om ”bara självmordsförsök” är så kränkande att man storknar. Jag satsar mitt LIV på att du ska förstå min nöd! Om jag, av olycka, dör nu beror det på att omgivningen inte lyssnat och tagit min nöd på allvar innan jag en dag gått för långt, satsat för hårt för att nå fram.

Självmordsförsök är det mest hoppingivande stadiet av alla – då finns fortfarande möjlighet till hjälp. Sen är det liksom försent – för annat än att bidra till en skrämmande statistik över fullbordade självmord.

Hur kan jag nu känna tacksamhet för denna långa kamp för förståelse – från omgivning såväl som från mig själv? Jo, jag kom igenom! Det gick, jag vann! Det är något att vara tacksam för.

Redan för snart tio år sen tog jag patent på mitt firmanamn ”Harmlesslife”, att jag valde det namnet var för att visa mitt tidvis slumrande hopp om ett framtida ”skadefritt” liv.

Idag är jag där – men ändå inte riktigt. Jag har startat upp min firma med namnet ”HarmlessLife” men jag är ännu inte riktigt framme i ett totalt skadefritt liv. Jag är där kanske 340-350-360 dagar om året, men/och jag vet inte hur länge det ska dröja innan jag kan säga att det gäller för 365 dagar/år. Kanske jag aldrig kan säga det, lika lite som det finns garantier för någon om evig frihet från sjukdom i livet framför oss.

Men tacksamheten idag ligger också i min guldgruva av erfarenhet, den livserfarenhet jag fått på köpet. Och vad som skapar en helt ny livsmening för mig är att folk vill höra när jag gräver fram små klimpar av min livsresa, att det kan ha betydelse för andra att höra. Kanske är det för att kontrasten liv och död, sjuk och frisk, funktionshindrad och återhämtad blir så tydlig och då även starkt hoppingivande.

Jag är inte bitter över hur mitt liv har farit fram med mig. Jag kan medge att det blev inte som jag tänkt mig med man, barn, jobb (präst) och allt det där som i vår värld räknas som någon slags normalitet. Mitt liv blev annorlunda, kanske tuffare än många andras, men samtidigt kanske mer genomtänkt och genomlevt än många räkmackeåkares.

Så snälla alla som nu hamnar inför min ordrika delgivning av mina livserfarenheter lägg inte på mig någon offerkofta – jag vill inte ha den! Jag är fri och jag är glad för mitt liv. Och för att avsluta med något som Ylva Johansson (S) sa på Medborgarplatsen igår – vårt liv är lika kurvigt som våra mänskliga kroppar! Det är så livet är och i viss mån är det också så vårt liv ska vara!

Även om mitt liv är kurvigt är jag nöjd med det!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ingen offerkofta, tack!

  1. Eva Westerling skriver:

    Tack Agneta, för att du delar dina erfarenheter. Det var för mig en stark upplevelse att lyssna på dig på Medborgarplatsen igår. Stor kram till dig! /Eva

  2. anne skaner skriver:

    Agneta delar med kärlek o värme din blogg vidare. Att läsa dig är inte bara berikande, det är levande, klart och varmt.

  3. Henrik skriver:

    pluss minus. livet

  4. Jennie skriver:

    varken kofta eller landstingsfilt – nu finns inga hinder! tack för dina tankar.

    läs mig om du vill.

    http://tvahimlarpavarandra.wordpress.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s