Tack far

Idag är dagen då vi fått säga farväl för en sista gång. Får jag säga att jag är glad?! Fast du är död!? Men det gör jag, jag är glad för din skull. Jag är så oerhört tacksam att du fick lämna skutan med all den värdighet som var du.

Samtidigt som jag känner glädje för din skull, för glädje och humor var verkligen din grej, så upplever jag en lättnad. Jag är lättad för att den dag jag fruktat så länge är kommen och förbi. Jag, alla och också du, har vetat att den sista dagen kommer en gång. Men visst är vi alla lika oroliga för hur den dagen kommer att se ut. Men det gick bra. Det gick fort och det kändes som att du lämnade livet mitt i ett av dina lite vingliga steg.

Jag är också så otroligt glad för de sista 5-6 åren då jag fått finnas där för dig. Att jag fått ordna och dona för att du skulle ha det bra, så bra det nu går att ha det när man kommer upp i åren och kraften sinar. Men vi gjorde så många saker tillsammans.

Jag vet att du, precis som jag, hade en härlig tid på Island förra sommaren. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Du som seglat runt jorden kors och tvärs och säger att du varit överallt hade ändå en vit fläck – och det var Island. Därför åkte vi dit förra sommaren. Även om du sa att det bara var lava vart man än såg så vet jag att du njöt och hade en härlig och spännande tid. Jag fick dig till och med att bada i en varm källa. Minns du hur du absolut skulle till att crawla – för det kunde du ju förra gången du badade – typ 30-40-50 år sen… Du var så otroligt envis Det var jobbigt många gånger att stångas mot den envisheten men samtidigt vet jag att den var din räddning upp från rullstolen och upp i gång och enveten träning.

Jag är inte ledsen för alla ord jag inte sagt eller alla saker vi inte gjort. Det kändes som att de här sista åren hann många ord och samförstånd spela emellan oss. Jag är så otroligt tacksam för att jag fått en chans att ge tillbaka lite av allt du, och mor, gjort för mig under mina svåra år. Och allt lidande och oro jag orsakat för er. När mor dog var jag inte frisk, hon lämnade i en oro för mig. Men jag vet att du nu var trygg för mig. Du var stolt över det jag gjorde. Och du sa det – till mig och till alla som ville höra på!

Du var stolt över mitt arbete på Fountain House, du var glad över mina chanser till resor över världen på uppdrag för Fountain House. Jag vet att du var nöjd med mina planer att lämna Nynäshamn och flytta till ditt kära Söder. Jag vet att du somnade in i ro för mig, du litade på att jag nu kunde klara mig själv. Det var tryggt för dig att lämna mig nu.

Jag kommer att känna saknad. Det kommer att bli tomt. Jag har ingen längre att planera utflykter med, ingen att dela stora kakor med på utefikan, ingen att fixa fram askkoppar till när du var hänvisad till ”röksalongen” ute i det fria. Jag kommer att tänka på dig många gånger och jag kommer att göra det med tacksamhet. Vi hade fina år de här sista. Jag vill inte vara utan dem även om oron och ansvaret ibland var tungt att bära.

Men ditt alltid goda humör, din glädje när jag kom och din villighet att hänga med på de mest skiftande saker jag hittade på gjorde allt så mycket lättare. Du gjorde intryck på många, många fler än du någonsin kunde ana. På Fountain House talar man om dig som han som satt och delade ut priser mitt i kaoset vid förra årets Ångestlopp på Götgatan. Du var med på en anställningsintervju vi hade på Fountain House i somras och fast du fått stränga order att vara tyst så klarade du naturligtvis inte det utan kom med små kommentarer här och där. Det kan inte annat än lämna minnen efter sig.

Det har varit skönt och känts otroligt meningsfullt att få planera din sista fest idag, din begravning. Alla dina vänner var där, din familj och vi sjöng sånger du hade gillat och på minnesstunden efteråt såg vi på ett bildspel med axplock från ett långt och innehållsrikt liv. Vi mindes och vi gladdes åt allt vi fått uppleva tillsammans.

Jag log för mig själv i kyrkbänken då jag, som ingen annan i kyrkan, visste att under det där blomsterprydda locket låg det som varit du, med din älskade islandströja på och din ständiga skinnkeps på huvudet och inte minst pipan och tobaken nära till hands på bröstet. Det var så rätt, det var så du!

Jag känner lättnad att det jag fruktat så länge gick så bra. Nu är det gjort. Nu är det dina minnen jag ska vårda och jag ska ta hand om mig själv. Jag ska ta vara på min saknad och göra den till något fint, en älskad del i mitt liv.

Tack far

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tack far

  1. Eva Westerling skriver:

    Tack Agneta! Tack för en fint ordnad begravning och minnesstund.
    Hälsningar Eva W

  2. liliandruve skriver:

    Härlig hyllning! Du skriver så bra Agneta!

  3. anne skaner skriver:

    Vad vackert o stämningsfullt skrivet. Jag känner sådan glädje av läsa det du skriver. kram

  4. maisonafricane skriver:

    It was beautiful Agneta.
    Tengo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s