Jag är bipolär… NEJ!

Jag är en person, jag har ett namn. Jag har också vissa besvär som ibland sätter käppar i hjulet i min framfart i livet. Vissa kallar det för bipolär sjukdom. Vissa säger också att när jag som barn skulle utveckla min personlighet så blev jag störd av olika saker så att en redan tidigare sårbarhet för knasigt bemötande började få spridning i allt större del av mitt liv. Det gav mig emotionellt instabil personlighetstörning, i vardagligt tal kallat borderline.

Ibland blir jag bara så trött på allt diagnosprat. ”Jag är bipolär det är därför jag beter mig på det här sättet.” Samtidigt som en annan bipolär säger samma sak med syftar ett helt annat beteende. Jag har också mött personer som nästan gömmer sig bakom diagnosen och låter den ge en legitimitet för vilket beteende som helst. ”Jag har ADHD, det är därför jag är kriminell” eller nåt.

På Fountain House Stockholm har vi en skylt med texten: Psykisk ohälsa är inte en ursäkt för dåligt uppförande.

Allt är inte ok bara för att jag har en diagnos! Är det inte dags att börja se varandra och oss själva som tänkande, levande personer snart?!

Jag intervjuade Alain Topor, psykolog och forskare, för Fontänbladet för en tid sen. Han har mycket fokuserat på ämnet ”återhämtning” i forskning och utbildning. Jag har också hört honom föreläsa tidigare och hört honom tala rätt ifrågasättande om psykiska diagnoser. Efter det har jag funderat mycket själv kring det där med diagnoser.

När jag väl fick klart för mig, efter ca 12 år, vilka diagnoser doktorerna satt på mig kände jag en stor lättnad. Äntligen fanns det ett sammanhang där jag var normal. Plötsligt befann jag mig inom en annan normalitetsvärld. Jag ägnade nu den närmaste tiden åt idoga studier. Jag ville veta mer om den där världen jag nu kände mig normal. Jag läste först allt om olika symptom, hur andra med samma diagnoser hade det och senare inte minst hur de hanterade sitt livspussel.

Bland det viktigaste jag fick ut av mina studier var att jag började skissa på egna strategier för mitt framtida liv – så långt från den stängda psykvården som möjligt. Rätt snart insåg jag att för att finna rätt måste jag först utveckla min deckarsida. De två åren jag var på behandlingshem, för 8-10 år sedan, ägnade jag åt att studera mig själv. Jag övergick från att studera bipolaritet och fokuserade på mina olika symptom.

Jag förde tabeller över mina mediciner kopplat till mitt mående. Men inte bara medicinen hamnade under luppen, den viktigaste tabellen handlade om sambandet mellan min sömn, motion, matintag och mitt psykiska mående. Utifrån dessa tabeller började att skönja vissa mönster – jag blev alltmer duktig på mig själv och mina reaktioner. Genom att skriva en känslodagbok lärde jag mig vad som triggade igång vissa känslor och sen påföljande handlingar. Vartefter jag blev alltmer klar över sambanden kunde jag också börja arbeta fram strategier för mitt liv.

De strategierna och rutinerna har hjälpt mig oerhört i min kamp att komma tillbaka till ett värdigt liv, min personliga återhämtning.

Men det här med diagnoserna – för mig var det bra till en början. Men nu är det dags att släppa det och istället fokusera mina insatser på vad som faktiskt är mina problem. En del av dem är samma som andra med min diagnos, andra är det inte. Det är här Alain Topor gav mina tankar en rejäl skjuts framåt. Varför inte diskutera de olika symptomen istället för att bara fokusera på diagnosen – paraplyet? Det är det som är under paraplyet som är det intressanta. Speciellt som det ryms så många olika saker under samma paraply!

Jag är inte bipolär! Någon har spänt över mig den diagnosen – som ett paraply. Jag hoppas bara att det är ett genomskinligt paraply så att jag syns därunder.

Jag är jag, jag har vissa problemområden som jag måste jobba lite mer på – men vem har inte det?! Men jag har levt deckare i mitt eget liv så jag har rätt hyfsat koll på vad som händer i mitt liv. Jag har idag ett bra liv, i många stycken kanske jag har ett bättre liv än många så kallade ”normisar” 🙂

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag är bipolär… NEJ!

  1. Tack så hemskt mycket för en bra summering. Exakt så har mitt liv varit också. Idag är jag Nena, rätt och slätt! Jag har mina problem och måste lära mig hur det fungerar till det bästa. Och faktiskt – så tror jag inte jag vill vara en ”normis” 🙂

  2. FRUKTANSVÄRT bra skrivet. Sträckläste igenom allt på en gång. Fortsätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s