På G – äntligen!

I augusti gjorde jag en jobbig resa bakåt i tiden – 30 år. Jag reste genom både ljusa och mörka landskap. En del av dem så karga och svåra att de höll på att svälja mig från topp till tå. Men jag hängde med, men ändå kanske priset blev mer kostsamt än jag var riktigt beredd på.

Dagen efter hemkomst befann jag mig återigen bakom slutenvårdens låsta dörrar.

Men i sanningens namn är just sanningen sällan så enkel, inte heller denna gång. Jag är övertygad om att mitt ständigt ökande engagemang i omsorg av närstående gjorde sitt till. Mitt immunförsvar var för tunt och bräckligt helt enkelt.

Det blev en lång och jobbig resa. Sex veckor skulle hacka sig fram innan jag till slut stängde dörren bakom mig. Ännu längre tid tog det att återfinna styrkan och friskheten jag jobbat upp det senaste året. Mitt självförtroende hade fått sig en rejäl smäll på käften.

Jag kände mig både misslyckad och löjlig över mina löften att aldrig mer tillåta slutenvården ta över och sluka mitt liv. Samtidigt kom en sådan enorm trötthet över mig – och mitt liv. Är det här mitt liv? Är dessa perioder på slutenvård för evigt en realitet, en gång om året? Hur ska jag hitta en trovärdig återhämtning på det sättet? I mina ögon – och omgivningens?

De första veckorna efter utskrivning låg jag mest parkerad på sängen framför TV:n. TV:n har tidigare fungerat som en energiladdare. Kanske för att den ger min hjärna vila. Men inte denna gång, det verkade omöjligt att fylla på den där förbaskade energidepån. Jag orkade/vågade inte tänka – inte bakåt, inte framåt. Det förflutna gav mig skam och framtiden rädsla och ångest. Jag stängde av och koncentrerade mig på att andas – nu… och nu… och nu…

Hur jag nånsin skulle orka med att komma tillbaka till ett liv fullt av mening och arbete på Fountain House var för mig en fullständig hisnande gåta. Jag bestämde mig för att inte bestämma… någonting! Och så har tiden sett ut mer eller mindre ända till nu.

Idag sitter jag på bussen in till stan. Jag längtar tillbaka till mina kompisar och efterfrågan på huset. Mina planer för den här dagen har ändrats något. Ursprungligen innehöll planen en blinddate men den har blivit inställd (helt i enlighet med verkligheten). Så nu är planen: Fountain House, yoga och sen tillbaka till hus och husmöte innan det är dags att åka hem igen.

Och jag ser fram emot den här dagen.

Jag är på G – äntligen!!!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till På G – äntligen!

  1. Henrik skriver:

    Du skriver underbart Agneta. Fullt av känsla och visdom. En sak jag tänkte på är hur du beskriver svårigheten med hur du någonsin skall kunna se dig själv som frisk igen OCH HUR DIN OMGIVNING skall kunna se dig som frisk. Det fick mig att tänka på Vladan och hans eviga messande om att han är ett riktigt psykfall. Kanske denna tes och antites kunde göra en syntes. Själv stöter jag inte på detta problem så ofta, så jag pratar mer filosofiskt än från erfarenhet

  2. Henrik skriver:

    Jo, förresten. Jag kan oroa mig i andra hand. T.ex. hur min pappa klarar av att kommunicera med släkt och vänner om mig, som inte har något jobb, men sjukersättning, schqitzoaffectiv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s