Stora barngrupper grundar för borderline personlighetsstörning

Debatten om allt större barngrupper i förskolan är något vi kunnat följa i senaste veckans nyhetsflöde. Barngrupperna tenderar att bli allt större. Kommunerna väljer att mörka antalet barn genom att dela upp dem i block, ändå när man synar närmare kvarstår ändå faktum att det i en och samma arbetsgrupp kan vara ända upp till 34 barn.Barnen har så många kamrater att de inte kan namnen på dem alla, än mindre klarar de av att knyta relationer till så många under de långa dagarna tillsammans.

I ett av TV:s nyhetsprogram i veckan berättar en mamma till en liten flicka att hennes dotter kom hem en dag och berättade att hon gjort sig illa under dagen. Mamma försöker trösta barnet och säger att det var väl tråkigt. Men flickan svarar frankt att det gjorde ingenting för när hon gjorde sig illa fick hon sitta i frökens knä!

Mina tankar går genast till mitt eget långa missbruk av självskadebeteende. Hur jag så många gånger använt självskadande som ett sätt att dra uppmärksamheten till mig då jag inte med ord kunde beskriva min nöd. Eller rättare sagt orden skulle inte nått fram. För att få hjälp inom psykiatrin idag krävs hårda metoder för att få hjälp. Om jag skulle sagt på psykakuten då jag sökte hjälp att jag mådde dåligt skulle jag mest troligt blivit hemskickad igen, kanske med ett piller på fickan.

Min erfarenhet däremot är att om jag istället bjuder på lite blod eller annan skada får också jag sitta i frökens knä! Jag blir sedd och jag blir bekräftad – som en människa som behöver tröst och hjälp.

Det är en otroligt oroväckande och tragisk verklighet att detta bakvända kommunikationsmedel finner sin nödvändighet redan i förskolan. Det är inte konstigt att människor känner sig försummade och osynliga. Vårt alltmer pressade samhällsklimat kräver antingen en utomordentligt självlysande personlighet eller mycket dramatiska uttryck för att få varje människas rättmätiga bekräftelse.

Jag är inte ett dugg förvånad över Sveriges höga sjukfrånvaro. Jag ser det som en naturlig, och mycket olycklig, följd av att jag som person försvinner in i en evigt osynlig anonymitet. Förr kunde familjen stå för det lilla trygga sammanhanget där jag som person kunde få min självklara bekräftelse men för många finns inte heller den möjligheten till hands idag. Familjer upplöses i allt mindre bitar. Därmed också den lilla trygga sfären där jag har en självklar plats, utan prestationer och vidare meriter.

Jag vill inte ha ett samhälle där den lilla människan måste skada sig själv för att få sitta i frökens knä. Det är ett borderlinebeteende som är ett helvete att att sig ur med livet i behåll.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s