Skrämmande övergång

Jag får inte gå ut. Jag får inte vara ensam på rummet. Jag får inte sitta för mig själv någon annanstans heller. Jag får inte vara alena på toaletten.

Jag är inlåst på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning med ”ständigt sällskap”.

Nu är jag på väg ut!

Det kan tyckas som en befriande och lätt känsla – men det är det inte! Jag är rädd! Steget mellan att ständigt ha någon att prata med, lita på och den totala ansvarsfriheten är inte lätt.

Jag har en sårbar och mycket påtaglig borderline personlighet. Egentligen heter det personlighetsstörning men jag tycker att det där med att vara störd är så störande. En av de framträdande problemen för en borderline är en överhängande känsla, och rädsla, för övergivenhet.

När jag nu står på tröskeln ut i den verkliga, ansvarsfulla och friska verkligheten igen blir jag mycket rädd. Jag är rädd för att mina känslor av övergivenhet kombinerat med plötsligt eget ansvar ska göra att jag misslyckas. Om jag misslyckas, och mina hotande jobbiga och farliga självskadetankar återigen väcks till liv.

Jag vet att de finns där, nu längre in och mer återhållsamma än för en månad sen, men jag vet samtidigt att jag måste vara på min vakt så de inte sätter fyr på brasan igen. Hur gör jag det?

På något sätt måste jag så snabbt det bara går in i mina gamla trogna rutiner och strategier. Det är nu livsviktigt för mig att jag sover ordentligt till exempel. Jag måste sköta det här med maten på ett bra sätt. Och just maten har krånglat lite en del då jag velat lite mellan olika matprioriteringar. Jag vet efter blodprov förra veckan att jag måste jaga proteiner. Det var inget alarmerande provsvar men ändå en liten signal som kallar på uppmärksamhet.

När det gäller matintag och mängd och tid är jag fortfarande lite vilse. Jag måste lära mig att återigen lyssna på min kropps signaler. När gjorde jag det senast… som bebis?! Men inte heller då fungerade det då jag växte upp i en tid när det var viktigare med fasta mattider än min skrikande hunger. Resten av min livstid har jag sett min mages knorrande som en ständig lurendrejare och bedragare. Det är dags att börja tänka om.

Lika förvirrande är det med motionen. Den är också livsviktig för mig. Men i vilken mängd? Vem kan tala om det för mig? Och eftersom jag tänker svart-vitt på klassiskt borderlinesätt är det lätt att jag hamnar i för mycket eller för lite. I ena diket skriker kroppen om nåd och vila, i det andra diket vilar rädslan för lathet och att tappa kontrollen och gå upp i vikt igen.

Mitt fjärde stötteben är medicinen och den är minst komplicerad. Kanske för att allt mitt ansvar bara ligger i att peta i de där pillren jag blivit ordinerad, av någon som förhoppningsvis vet vad han gör.

Så back to basic – jag måste nu lita på att jag klarar ett liv på egen hand utan ”ständigt sällskap”. Jag måste hitta tillbaka till känslan att det ”ständiga sällskapet” är jag själv och att vara nöjd och tillfreds med det. Självklart hjälper de två katterna som nu ligger framför dataskärmen till att mota bort en del av känslor av ensamhet och övergivenhet.

Jag står återigen på tröskeln till nytt liv – ett eget liv – på egna ben. Ben som jag bestämmer över, men som jag samtidigt måste vara väldigt rädd om.

Steget tillbaka ut i verkligheten ligger nu i luften.

 

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skrämmande övergång

  1. Henrik skriver:

    Jag har precis börjat gilla att motionera, snarare än ha någon fix idé om att jag måste/borde. Det är en enorm lättnad. Struktur visst, men att njuta av livet är också viktigt

  2. Eva W skriver:

    Det är rätt. Lita på dina egna ben!
    Kram Eva W

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s