Svart eller vit borderline

I mitt liv existerar inte ordet ”lagom” Antingen är det det ena eller så är det det andra! Enkelt… hade det varit om livet nu varit konstruerat på det viset. Sådant är livet och någon gång måste jag väl lära mig att hitta min väg i det ”lagoma” livet.

Jag var hos dietisten igår. Jag söker råd om hur mycket jag ska lyssna på min kropps signaler. Min kropp säger ”Jag är hungrig!” Betyder det då att jag behöver mera mat eller är det bara gammalt vanligt (socker)sug?!

Under så många år har det varit det senare som gällt. I och med det har jag fått lära mig att inte lyssna till min kropp och vad den skriker om. Men det känns som att något håller på att hända i såväl liv som kropp för mig.

Jag tror (vill tro) att min nya kosthållning, vegetarian-vegan-rawfoodinist + yoga+ andra strategier för mitt välmående gör att jag mer och mer får en ärlig dialog med min kropp. Kanske att det nu börjar bli läge att inte bara läsa om andras erfarenheter utan också starta upp med att lyssna på vad min egen kropp säger mig.

Jag behöver inte nödvändigtvis utgå från att den tänker lura mig. Det börjar tvärtom att bli så att det är den som står för sanningen i mitt liv. Säger den att den är hungrig bör jag nog lyssna på det och se vad jag kan göra åt det.

Jag hade varit än mer orolig om det varit socker den skrikit efter men nu är det inte det. Oftast känns det mer som en stilla hunger och ett rätt markant saltsug. Så för mig börjar nu en kamp för att hitta bästa sätt att få i mig salt utan att plundra grannens kvällsöppna kiosk på chips och jordnötter.

Salta oliver är ett underverk, soltorkade tomater är salta. Men mest av allt tror jag örtsaltet är min räddning. Ett extra kvällsmål, eller mellanmål , kan nu bestå av en avocado, några tomater med örtsalt på kombinerat med några svarta oliver. Till det en grov macka med salt ost på och en kopp te. Just nu försöker jag att inte bry mig så mycket om avocadon och ostens höga kalorivärden, särskilt inte så länge jag fortsätter att gå ner i vikt. Och jag kan slå vad om att denna lilla måltid slår ett par chipspåsar med många hästlängder – åtminstone i nyttigväg.

Hos dietisten fick jag idag veta att jag med min gastric-bypass behöver få i mig dubbelt så mycket proteiner som andra ”normisar”. Dessutom sa hon att om jag hållit den här dieten när jag sökt för denna typ av operation på andra sjukhus hade jag blivit nekad. Av just denna proteinkamp, gissar jag. Känns lite bistert men samtidigt har jag ingen lust att backa in i korvstroganofflivet.

Som det nu är får jag halva glädjen från måltiden genom att bara se på den i all sin färgprakt, att den sen smakar bra gör inte saken sämre.

Men det är här svart-eller-vit tänkadet kommer in. Jag börjar så smått inse att jag inte alltid inte behöver vara så sträng med mig. Hur troget jag ska följa raw-foodkosten är faktiskt upp till mig och ingen annan. Om jag känner för att äta en macka (uppvärmd genom bakningen) med god och salt ost (inte heller strikt godkänd) så är det bara jag som bestämmer om det är ok eller ej – för mig.

Just den här matinställningen funkar rätt bra. Men nu, efter dietistmötet, inser jag att jag verkligen måste jaga proteiner där jag kan komma åt det på ett ok sätt för mig. Problemet är att jag inte riktigt vet hur mycket som krävs. Men kanske att jag även här får vara lyhörd för vad min kropp ber mig om.

I andra änden kommer träningen. Igår hade jag planerat in yoga som sista punkt, av tre, på min att-göra-lista, men när jag kommit så långt föll orken ner och ut genom mina fötter som styrde mina steg mot bilen istället. Resultat: jag kände mig som en dålig människa. Jag vill gå på yoga tre gånger i veckan, läkaren säger att två gånger räcker på yogastudion säger de varje dag. Jag blir lite förvirrad.

Men en sak vet jag – min kraft och initiativförmåga avtar ju längre in på dagen jag kommer. För att jag överhuvudtaget ska orka träna måste det ske på förmiddagen, sen blir jag lat och hittar på den ena fantastiska förklaringen efter den andra för att slippa.

Nu, denna vecka, har jag bestämt om ett godkänt uppehåll för att det är en sån tid i månaden för mig. Alltså nya tag nästa vecka. – Men jag kan faktiskt cykla…

Men när det gäller cyklingen gäller regeln förmiddag också där – sen ids jag inte. Det trista med cykling/motion/yoga är att jag egentligen inte har en aning om vad som är normalt och optimalt för min kropp. Det enda jag vet att jag hellre cyklar en mil till om det är det det kostar för att få äta mina avocados och min goda ostmacka.

Jag söker ett liv i balans. Jag är livrädd för att hamna i dikena i endera diket – för mycket eller för lite. Jag är minst sagt rätt vilse. Men jag vill gärna lyssna på min kropp och vad den har att säga mig och mitt förtroende på vad den säger mig ökar när den talar till mig om när det gäller såväl kropp som sinne. Jag jobbar på att mer och mer lyssna till dess signaler och vägledning för ett bra liv – på alla plan.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Svart eller vit borderline

  1. kristina sjölen skriver:

    Jag blir tokig snart. Lever isolerad eftersom jag får ångest av folk omkring mig. Ingenting kan jag göra med måtta! Tränar och cyklar som en galning emellanåt, solar. När kroppen inte riktigt orkar med ,eller jag,så lägger jag mig på rygg och tittar på tv dag ut och dag in vecka efter vecka och tröstäter. Självmordstänket som aldrig någonsin släpper. Är övertygad om att döden är svaret för mig. Men efter så många misslyckade försök så vill jag nog att det ska bli en naturlig död. När man mår så dåligt mentalt så tycker ju man att kroppen borde haka på och…. Äter antidepressivt just nu men det finns inga piller i världen som kan dämpa min monstruösa ångest som ibland kickar in. Känns som om det inte finns någon plats i samhället. Jag kommer att vara lycklig när det här skitlivet är över

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s