Att bli sutten på

Den vrålande tigerns grepp är obönhörligt! Han driver mig fram och åter på sängen. Djurets all styrka kommer från mina innersta hörn – han kallar sig Ångest.Efter en i stort sett lyckad permission kommer jag tillbaka till sjukhuset – som uppgjort. Helgens schema hade varit lite (för?) späckat.

Lördag ägnades åt den äldre delen av släkten. Vi åkte och fikade i Sorunda Hästbutik – inga hästar inne – bara far och jag! Det var trevligt där, vi har varit där förr och de har dessutom köpt lite ljus av mig till för återförsäljning. Jag tycker att det här är en av de bättre ställena att ta med far på fika. Det är en lagom bit att åka och väl där är stämningen öppen och trevlig.

Ändå blev det lite jobbigt på slutet innan den obligatoriska bilvändan runt Nynäs vackraste ringväg längs vattnet är avklarad och jag lämnat av mitt sällskap vid hans hem.

Väl hemma igen tar jag fram min ögonmask, vrider på relaxmusiken, sätter larmet på tio minuter, rättar till kudden och tar min vilopaus. Jag har kommit på att jag kan mota vrålande tigern vid dörren om jag förekommer hans stormangrepp på mitt inre. Det hjälpte och jag mådde lite bättre efter tio minuter.

Kvällen i övrigt gick till att förbereda mat och kaffekakan åt morgondagens gäster. Jag tycker att jag jobbade på rätt bra med de förberedelserna ändå blev det lite stressigt på söndag innan de kom klockan två.

När väl trevlig middag med kaffestund var över på söndag eftermiddag gjorde jag mitt planerade återtåg till sjukhuset för natten.

Det var här tigern tog makten över sitt rike igen. Katter är smarta också denna vrålande tiger, han får mig alltid i sitt grepp då jag är som svagast. Jag var trött när jag kom tillbaka, det hade varit en lång dag, och dagen före hade också haft tagit en hel del kraft. Nu bröt helvetet lös.

I vanlig ordning hamnar jag i trånga duschutrymmet för att kura ihop mig mot tigerns angrepp. Det är som att jag vill skydda minsta yta av min kropp från hans långa vassa klor. Men det hjälper inte. Jag har redan andats in honom, han har mig redan i sitt våld.

Han slår mitt huvud mot kakelväggen, han skriker sparkar och protesterar när personalen drar mig ut från mitt hörn och placerar mig på sängen.

Jag känner hur någon sitter tätt intill min rygg där jag kurar ihop mig på sängen. Denne någon håller båda mina händer i fast grepp framför min hals. Jag känner att när ångesten får mig att krampa och vrida mig pressas tyngden från personen bakom mig på hela min rygg. Det är någon som mer eller mindre ligger på mig och på så sätt hjälper mig att hålla ihop. Det är också någon som hänger/sitter/ligger över mina ben.

Men den vrålande tigern ger inte upp. Han fortsätter att kämpa om utrymmet i mitt inre samtidigt jobbar personalen aktivt i motsatt riktning genom att helt enkelt sätta sig på mig. Som om de genom sina kroppar kunde hjälpa till att luftmässigt klämma ut varenda tigermolekyl i min kropp.

Många gånger funkar det också, ångsten drar sig tillbaka. Men det blir vid de tillfällen då ångesten ännu inte vuxit sig så stor. I det här fallet vrålade en omkullsprungen tiger med all sin kattlika list på alla sätt för att få mig på fall. Personalens attacker bet inte längre. Jag fick en spruta Phenergan. Den hjälper, jag vet, har fått den förr. Inga långa jobbiga efterverkningar lämnar den efter sig heller, till skillnad från andra elakartade injektioner.

Efter den injektionen var det som att personalens ansträngningar att pressa ut all ångestluft i mig började att ge effekt. Andetagen saktade av, blev jämna och jag började kunna slappna av. Och orden kom. Först ett i taget, sen började fler och fler att trilla ur min mun.

Det är svårt för mig att förstå, och än mindre förklara, vad det är som händer när det blir så här, eller ännu mindre varför. Jag vet bara att det är så förbaskat jobbigt att aldrig gå säker från den vrålande tigern – min ångest.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att bli sutten på

  1. Peter Modig skriver:

    Du beskriver dina upplevelser på ett sätt som gör att man faktiskt kan få en aning om vad det är du upplever och vad ångestattacker kan innebära. Fruktansvärt, och mycket värdefullt! Precis som du beskriver det är det svårt att förstå hur man (t ex du) kan drabbas av något som går att beskriva så konkret, men ändå är så svårt att förutse eller ens riktigt fatta. Positivt ändå att du kan beskriva attacken så konkret och med ett – på ett sätt – kontrollerat förlopp. Eller åtminståne ett skeende som kan beskrivas och därmed kanske kan blir möjligt att handskas med? Och bli fri ifrån! Tack för ditt mod, Agneta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s