Jag lever…

Om jag någonsin skulle tvivla – ta mig då till yoga. Mycket har förändrats för mig. Jag är inte längre den jag var för bara ett år sen. Mitt liv har tagit en ny vändning. Så vad sitter jag här och gnäller över?!

Tja, just nu gnäller inte jag så mycket som min kropp protesterar mot varenda liten rörelse. Jag var nämligen på mitt livs första yogapass igår. Och när det gäller mig så funkar ju inte lagom eller lite grand.

Det var en tillfällig personal på sjukhuset som talat sig (varm!) för Bikramyoga. Jag som inte visste eller vet heller för den delen så mycket om yoga frågade ut henne. Hon berättade då att passet sker i ett rum värmt upp till 40 grader. När vi tillsammans slog upp bilder på google fick jag se den ena extrema rörelseställningen efter den andra. Jag tittade skeptiskt på henne med en undrande blick. Jo då, sa hon det där klarar man efter en tid.

Jag kände att jag ville prova och idag känner jag alltså att jag gjorde det igår. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men när jag kom in i yogasalens totala värme och tystnad började jag ana – att det skulle bli jobbigt.

Jag såg att några av alla ”sulfider” satt och böjde på nackar och ryggar. Jag låg kvar platt på rygg, jag tänkte inte röra en fena förrän ledaren sagt att och vad och att jag skulle göra något. Jag gissar att jag hade en kropp med mig där på golvet men det var inte någon jag kände särskilt väl. Än mindre vad den kunde prestera skulle det visa sig.

90 minuter skulle jag befinna mig i denna jättebastu utan att få lämna rummet. Känn ingen panik, ingen oro – upprepade jag för mig själv – andas!

Jag förvånade verkligen mig själv över min uthållighet. Jag orkade igenom hela passet utan att varken ledas ihjäl eller känna omöjlighet för min kropp att hänga med. Jag upptäckte tvärtom att min  kropp var med på noternas vändningar och vridningar mycket mer än jag kunnat ana.

Men visst underlättade det också att jag väger 40-50 kg mindre än då jag provade senast. Jag vet nu inte hur det är på andra yogapass men jag gillade också tempot, lugnt men heller inte evighetslånga poser. Vi växlade mellan den ena sträckningen och den andra vingligheten. Men – jag var med!

Mycket stolt gick jag därifrån efter närmare två timmar. Jag var astrött men så otroligt nöjd med min prestation. Men just där och då var jag osäker på om jag skulle ge mig på det någon mer gång. Efter den här natten då jag vaknat till vid varje vändning, påmind av tidigare avdomnade ovetade muskelgrupper tror jag att jag ändå tänker köra ett par gånger till. Bara för att jag är så otroligt stolt över mig själv.

Utmaningarna i det här äventyret var flera

  • värmen
  • så långt som 90 minuter
  • min kapacitet att utföra det jag skulle
  • eventuellt ointresse, uttråkning
  • att inte få lämna rummet

Det sista är lite kul, för det är precis vad man gör på psyk när man – jag känner att det inte passar längre – jag går därifrån. Enkelt – så var den konflikten löst! Hm, men inte särskilt smart – eller karaktärsbildande. Nu bestod i alla fall utmaningen i att stanna i rummet oavsett uttråkning eller värmepanik. Andas – ett andetag i taget! Det gick!

Nu vill jag gå igen! Inte minst för att jag tror att det är ett bra sätt för mig att lära känna min kropp. Jag tror och känner att det här är en bättre kroppskännedomsträning än att springa på ett löpband eller slå på en boll på ett gym.

Jag tänker testa igen – för idag vill jag leva – en dag i taget!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag lever…

  1. Eva.westerling skriver:

    Yoga är toppen. Vad härligt att du gillar det. Jag har aldrig provat bastuvarianten men gillar detta med andning och vrida kroppen hoppas att du tycker att det ger dig energi fortsättningsvis. Kram Eva W

  2. Lena Lundgren skriver:

    Härligt att läsa Agneta! Gillar din ändring av ”man” till ”jag” – den visar på stor förändring. Kram

  3. Elisabet Lindqvist skriver:

    Instämmer med föregående!
    Härlig läsning Agneta !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s