Förvaltningsrätten

Idag, eller rättare sagt i söndags gick min tid som LPT-patient ut det vill säga patient vårdad enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Min läkare har sökt om rätten att fortsätta vårda mig enligt LPT. Det ska avgöras idag.

Jag är inte så orolig jag har varit med om det här så många gånger tidigare – och det blir alltid samma resultat – läkaren får bifall. Så dröjer det tre-fyra månader till nästa prövning.

Det knepiga är alltid när det gäller min advokat som jag blir tilldelad i de här sammanhangen. De har sällan någon lätt uppgift. För samtidigt som jag givetvis inte vill bli föremål för vård vet jag att jag behöver. Jag vet också mycket väl att det måste ske under tvång. Fast jag tycker alltid han får ett rätt saftigt arvode för att framföra att jag inte har någon erinran. Å andra sidan var han ju här igår för att konstatera just det – att jag inte har något att säga.

Jag undrar ibland, eller rätt ofta faktiskt, om det här med nödvändigheten med tvånget. Varför inte bara gå med på alltihop – så mycket enklare allt skulle vara då…

Det kan kanske tyckas så men jag lovar det skulle inte gå många minuter innan vrålande tigerns grepp  inom mig förrän läkaren ändå skulle bli tvungen att konvertera min frivillighet till tvångsvård. Som frivillig har läkaren nämligen ingen möjlighet att utföra några som helst tvångsåtgärder. Och det fungerar inte om jag antingen håller på att riva stället eller tigern håller på att klösa sönder min bubbla – inifrån – så att jag börjar skada mig själv.

Därför förvaltningsrätt idag på förmiddagen.

Eftermiddagen planeras något mycket roligare. Där står ridtur på schemat. Det ska verkligen bli underbart. Jag hoppas på ett lika ordlöst läkande möte som förra gången då jag var så sjuk. Då var det ett möte där jag bara i min trötta kropp och själ sjönk ner framme vid den lugnt tuggande hästen i stallet.  Idag mår jag bättre och känner en längtan bara efter den gamla invanda miljön från tidigare, friskare tider då hästen har varit en del av min vardag.

Har jag tur kanske jag rent av får mocka lite skit, det brukar funka mycket bra som terapirengöring.!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förvaltningsrätten

  1. Eva Westerling skriver:

    Mocka låter som en utmärkt terapi. Kämpa på! Kram Eva W

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s