Vikten av väntan

Ett trångt favoritställe. Personalen protesterade när jag valde att krypa ihop i duschen.  De tyckte jag var rätt äcklig, eller att åtminstone att stället var snuskigt. Men faktum är att sen jag och min kontaktperson rengjort avlopp, golv och väggar kan jag slå vad om att just denna hörna är den renaste på hela avdelningen.

Men igår kom jag på något ännu bättre för mig. Och viktigt att komma ihåg i detta fall är att jag inte gör detta för att djävlas med personalen eller sätta dem på prov. Jag söker det optimala stället att krypa ihop i min ångest i. Jag fann det återigen på toan. Men nu lyfte jag bort papperskorgen och genast blev det ett trångt och bra utrymme för mig på andra sidan toastolen.

Men tänk att de ska ha så svårt att förstå att ju tätare väggar kring mig dess bättre koll känner jag mig ha på min ångest.  Jag menar, jag förstår att ju trängre utrymme jag knölar in mig i dess svårare blir deras jobb att skydda mig från att skada mig.

Igår hamnade jag i alla fall där för första gången – och det blev jobbigt både för mig och för dem. Jag mådde skit, ångesten drev fram som vilda hästar genom mitt inre samtidigt som personalen slet sitt hår för att tänka ut hur de skulle få ut mig därifrån i ett stycke.

De slet och jag kämpade emot. De ville absolut ge mig en spruta och jag ville absolut inte ha någon. Jag vet att jag mår mycket bättre sen jag fått en, men vis av lärdomen från igår då extramedicinen helt plötsligt var förbrukad när jag behövde den så väl på kvällen.

Av den anledningen hade jag idag bestämt mig för att inte ta någon vb (vid-behovs-medicin) under hela dagen för att inte drabbas på samma sätt igen – det vill säga toppridas av ångest men inte hitta någon lindring.

Efter mycket krångel och bök fick de i alla fall tag i mina fötter och lyckades på så sätt dra mig som en mask ut ur mitt lilla trygga toalettbo. Jag skrek hela tiden att jag inte ville ha någon spruta. Men med ett gäng fötter och händer runt omkring mig hade jag ingen chans. De drog mig ut på golvet, placerade en kudde under mitt huvud. Starka händer vände mig så att sprutan kunde sättas där den skulle – trots mina högljudda protester. Men vad de inte visste då var anledningen till min mer än vanligt starka reaktion mot dessa injektioner – att jag igår blev utan hjälp för att den då var förbrukad.

När väl sprutan var given, försvann några par fötter men fortfarande fanns flera par kvar som nu blev mer än fötter, det blev människor, medmänniskor. Jag låg flämtande kvar på golvet. Jag hade extra kofta och handledsvantar på mig. De sa att jag var varm men jag kände det inte. Jag kände bara att krampen i magen och alla muskler i min kropp nu började slappna av.

Men det är sen som glimtarna om hopp och ljus tar sig in i mitt rätt trötta sinne. De sitter runt omkring mig, på mig om det behövs – men de lämnar mig aldrig ensam. Här, på den här avdelningen, är det aldrig någon som klagar över att det är obekvämt eller ”fel” att sitta med mig där jag befinner mig på toagolvet.

Det bedrivs ingen ”toaletterapi” som såväl doktor, avdelningsföreståndare och personal på grannavdelningen dissat å det grövsta. Här bedrivs mänsklighet! Jag känner att jag är en människa och de som sitter bredvid mig i mitt elände är också människor. Det kan och blir ett möte.

Halleluja säger jag att denna mänsklighet finns kvar i dagens tids- och pengabesparingstider. Det är det här arbetssättet, attityd och inställning till jobb och patient som läker sårade själar.

Det går inte med ord att beskriva den frid jag känner när tårarna lagt sig ner bland dunet i kudden, andningen har hittat tillbaka till sin vanliga rytm, blodet flyter som det ska genom kroppens alla vener – och jag inte är ensam.

Den stunden då hela min kropp letar sig tillbaka till det den är till för att skydda mig och inte skada och den stund då mitt sinne får ro och mitt jag får sällskap är den bästa stunden på långa tider i ett annars rätt frekvent helvete.

Det ger mig hopp när det finns glimtar av frid, harmoni och humor i så nära samspel med rent elände. För jag vet att det är harmonin som vinner – någon gång –  kanske snart, kanske senare. Och jag tänker vara med!

 

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vikten av väntan

  1. Linda skriver:

    tänker på dig och hoppas att du snart kan känna dig bättre. många styrke kramar till dig

  2. Skickar kärlek och kraft till dig! Jag följer dig, jag känner med dig! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s