Självklar ”toaletterapi”

Jag sjunker ihop i duschen. Förtvivlan rister i min kropp. Den här gången gick det så fort att jag inte hann få med mig något att göra mig illa med. Men det hindrar inte att min skalle möter duschens kakelväggar med styrka och ljud som minner om hammarslag.

Jag är inte ensam, det finns flera fötter framför mina ögon. De ber mig sluta, men jag kan inte. Snart kan jag inte andas heller. Jag hyperventilerar.

När de ser till slut får mig att sluta bänga huvudet i väggen och tagit ifrån mig andra potentiella vapen lämnar de mig…utom Mario.

Jag har aldrig träffat Mario förut, vi har aldrig pratat med varandra, men nu sitter han och väntar på mig.

Han har tagit en stol och satt sig precis utanför den öppna toadörren – och väntar. Där han sitter ser han mig som en skugga genom duschväggens frostiga plastglas. Han säger ingenting, han gör ingenting, han finns där – för mig.

Jag ligger fortfarande hopkrupen i fosterställning, både kropp och tal är totalt inlåst. Jag har inget att säga, eller egentligen har jag massor att säga men kan inte få ut orden i någon begriplig ordning. Så där sitter han och där ligger jag och båda väntar vi på varandra.

Han vinner! Så småningom känner jag att jag vill resa mig upp lite. Jag tar mig upp på toastolen och sätter mig där. Jag är fortfarande inte mogen för prat och social samvaro. Jag sätter mig med ryggen mot honom. Han säger ingenting, han väntar. Jag säger ingenting.

Men till slut är det någon som ändå öppnar konversationen – och det är min mage. Jag är hungrig och frågar honom om det finns någon mat att äta. Isen är bruten, orden har hittat rätt tandgluggar att ta sig igenom.

Vi går ut till matsalen och äter. Samtalet kommer så sakteliga igång. Inte för att jag vet så mycket vad jag ska säga till den här killen jag aldrig träffat förut men jag vet att jag är honom evigt tacksam.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Självklar ”toaletterapi”

  1. Anki skriver:

    Ursäkta mej… men jag blir bara förbannad, när jag läser det här… Inte på dej, Agneta. Men på hela den sjuka situationen. Den totalt SJUKA situationen! Som du befinner dej i.

    Kan du se det själv, Agneta?

    Utifrån dina texter de senaste dagarna:
    Begär läkarsamtal och föreslå utsättning av all medicin; En regäl avgiftning. Be läkaren avvakta med medicin i tre månader, då du sannorlikt kommer att ha abstinensbesvär och kanske må pyton. Be om att få vara inlagd under den tiden. Sedan kan din läkare och du gemensamt ta beslut om du behöver någon form av medicin, därefter, för att må bra.

    För de mediciner du har nu hjälper dej ju UPPENBARLIGEN inte!

    Och KRÄV terapisamtal med en leg. psykolog.

    Din FH-kompis Anki

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s