Snubblande nära

Jag ser äntligen ljuset, som är en fri framtid i mitt fall. Jag förundras och nästan förskräcks över tanken att en dag till och med kunna säga tack och adjö till försäkringskassan.

Det är inte läge att snubbla omkull och slå näsan i backen nu!

Många känslor har kommit upp till ytan de senaste dagarna, många fler än jag kunnat föreställa mig. Det var många som frågade mig innan vi gjore vår filmresa bakåt i mitt liv om jag skulle kunna hantera det jobbiga som detskulle kunna föra med sig. Jag var snabb att svara att det skulle jag visst. Jag mår så bra nu, sa jag, jag kan hantera det som eventuellt flyter upp.

Ändå ligger jag nu här hemma, i sängen! Mina tankar äts upp av mina känslor! Känslorna leder iväg tankarna till sjukhus, inläggningar och S:t Görans akut. Är det detjag vill? Vill jag lägga in mig? Varör det i så fall? Vad skulle skillnaden bli mot att ligga här hemma i sängen och trängas med katterna?

På något sätt känns det som att jag sviker mig själv om jag ger efter för känslan att ge upp och ta den välbekanta time-outen. Jag har gjort det så många gånger förut. Jag vet vad som händer om jag kommer till psykakuten. Jag vet vad de gör med mig, och jag vet vad de Inte gör. Jag vet att om jag på något sätt skulle ta mig dit nu, dvs inom en-två timmar, skulle jag bli hänvisad in till ett mycket kalt rum med en säng utan kudde, kanske ett litet bord med två stolar och en dörr med litet runt fönster som vetter ut mot korridoren. Det rummet skulle lida brist på möbler men vara överfullt av tristess och evighetsväntan på något… på läkaren.

När jag blivit visad in i rummet skulle de stänga dörren bakom oss i detsamma som de vänder sig mot mig och min väska och ordern att öppna väska, tömma fickor för inspeltioon. Sen ber de mig dra ur mina skosnören och ge dem till dem. Därefter brukar de vara rätt nöjda och går därifrån.

Själv sitter jag kvar på sängen i det ödsligt vita och kalla rummet. Jag tittat mot det lilla dörrfönstret och plötsligt känner jag mig iakttagen fast inget ansikte visar sig i den lilla gluggen. Jag söker upp en ”död vinkel” där de inte kan se mig från korridoren. Jag gör mig så lik en boll min kropp nu tillåter. Jag försöker andas lugnt, och inte minst jag försöker komma ihåg varför jag är här överhuvudtaget.

Efter en stund och inget hånder, ingen kommer in, ingen bryr sig om att de ingen ser genom dörrgluggen börjar både tanke och ögon att dra sig mot det hårt spända lakanet på sängen. Jag vet att det går att göra till en snara.

Till sist är beslutet taget. Jag stiger upp och lossar lakanet från sängens kalla stålrörsgrepp. Jag tar det med mig in i badrummet där jag redan sett ett möjligt fäste för min snara. Action!!!


Med tanke på allt detta och med tanke på att sannolikt inget nytt kommer till mig i denna skrala kontakt med en redan urvattnad psykiatri bestämmer jag mig nu för att ajg struntar i hela resan.

Istället ska jag nu alldeles snart lägga ifrån mig denna padda, sätta på radion, släcka lampan och sjunka ner djupare i min egen säng i mitt eget rum med en öppen dörr utan förnsterglugg.

Ska störande jobbiga känslosvall få leda mig tillbaka in i ett psykrum får det bli en annan da!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s