Suckarnas gång

Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han fotar mig helbild, framifrån och bakifrån. Han riktar kameran mot mina fötter. Avslutningsvis går han själv min väg med kameran på axeln.

Men han känner inte lukten i min näsa, smaken i min mun. Han kan inte ana alla känslor som drabbar mig bara genom att gå i denna alltför bekanta sjukhuskulvert. Den passage som leder min väg mellan min psykavdelning och sjukhusapoteket.

Lukten ger mig känslan av triumf! Jag hajar till när den tanken slår rot. Triumf?! Jovisst, den kommer av att jag lyckats lura personalen och smita ut från avdelningen. Jag passar på när det är tomt i korridoren, oftast när personalen sitter och fikar. Snabbt smiter jag förbi fikarummet och tar mig ut i trapphuset och så rakt ner i suckarnas korridor. För mig har det kommit att bli mina suckars korridor.

Mina fötter hittar vägen själva genom kulvertar och hissar till apoteket som gladeligen säljer en burk Magnecyl och rakblad åt mig – ibland flera gånger i veckan.

Men självklart är det inte bara triumf jag känner i gången under jord. Rädsla är en annan känsla. Jag är rädd för vad jag ska kunna ställa till med. Hur mycket jag ska hinna skada mig innan de upptäcker mig och kan avväpna mig. Jag är rädd för att dö. Jag vill inte dö!

Om jag velat dö – skulle vägen genom korridoren bara gått åt ett håll – bort från avdelning och all hjälp de trots allt försöker ge mig. Jag är rädd för att de inte ska ha märkt att jag varit borta och heller inte märker när jag kommer tillbaka. Att jag då ska hinna/kunna ta så mycket tabletter eller skära mig så mycket att allt hopp är ute. För någonstans begravt långt under all kaos och smärta finns ett envist litet hopp kvar. Den lilla flämtande gnistan vittnar om en tillvaro på en annan sida av allt elände jag nu upplever. Problemet jag har är att jag inte för mitt liv kan komma på hur jag ska nå dit till andra sidan. Den, min förmåga att ta mig genom och dit, tappar jag hoppet om dagligen och stundligen.

Både triumfen och rädslan är insvepta i ett tjockt lager av ångest. En ångest som håller på att svälja mig hel och hållen. Ibland är den starkare än andra gånger. Många gånger är det ändå ångesten som drivit mig ner i kulverten till apoteket andra gånger slår den följe först när korridorens fuktiga lukt tränger in i mina porer. Det är de tillfällen då chansen/möjligheten att smita kommit före den överväldigande ångesten. Jag ser den tomma korridoren, jag har mina pengar och jag tar mig förbi personalens ryggar i personalrummet och vips är jag utanför dörren.

Korridoren får mer besök av mig i början av min tid på den här allmänpsykiatriska vårdavdelningen – de hade då en policy och ambition att hålla ytterdörren olåst. De menade att jag, och alla andra patienter, skulle respektera deras regler att inte gå ut om vi inte fått lov till det. För mig i min desperata jakt efter självskadevapen passade den policyn alldeles utmärkt. Jag brydde mig föga om att de varje gång talade om för mig att jag inte fick gå ut på egen hand.

Efter en tid gav de upp och låste dörren  – i alla fall ibland. Jag kollade alltid. Men mina besök i suckarnas gång blev alltmer sällan.

Idag är jag glad när jag får gå ut från korridor, ut genom sjukhusportarna och åka därifrån. Idag är allt det där som en ond dröm, en mardröm. Genom vår dokumenterande film fick jag göra ett återbesök. Jag är glad att det bara var en visit. Helt egoistiskt är jag glad och lättad över att denna suckarnas gång inte längre behöver höra mina suckar.

Jag lever ett annat liv. Jag har äntligen hittat vägen ut ur korridorer av skit och kommit närmare det som jag tidigare såg som en liten flämtande låga men som jag nu ser är solen. Jag väljer att lämna hus och gammal vårdavdelning genom huvudentrén den här gången och jag lämnar den gamla patienten bakom mig och kliver ut i ljuset som en fri Agneta.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Suckarnas gång

  1. Eva skriver:

    Tack för att du delar med dig. Och jag vill gärna se den friska Agneta. Vore kul att ses snart. Kram Eva Westerling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s