Ett steg bakåt blir till två steg framåt

– Jag vill att du tar den medicin vi erbjuder dig. Du får välja mellan Rispedal och Seroquel. Det är inga beroendeframkallande mediciner i den mängd du får av oss idag, säger läkaren till den nyinkomna patienten på S:t Görans psykiatriska akutavdelning.

Sen tittar hon in i TV-kameran och förklarar för oss
– Om bara läkaren och skötaren går in till patienten och förklarar vikten av medicinen och ber dem att ta emot den hjälp de nu erbjuder så är det nästan aldrig något problem,

Varför känner jag ända ner i magen det minsann inte skulle gälla mig?Jag skulle tvärvägra! Hur mycket de än skulle förklara och argumentera. Men jag kan egentligen inte säga vad jag skulle tro på för vinst med min vägran. Jag vet efter så många års helveteserfarenheter att om jag spänner musklerna – och vägrar, spänner de musklerna – och tvingar. De håller helt sonika fast mig, genom bälte eller många tillkallade hårda händer, så sticker de en sputa i min bak.

Allt det här vet jag – ändå får jag den här känslan av trots och vägran. Och varför får jag den nu, idag? Det är över ett år sen det hände för sista gången. Jag går ju i dagarna omkring och sprider ett budskap ikring mig som går ut på att jag mår bra idag, ja, jag törs nästan ta ordet ”frisk” i min mun.

Jag kan ana en orsak till denna relaps i mina tankar och känslor. Jag är på en resa i svunna tider – rent påtagligt. Jag och filmare åker från plats till plats för gamla synder. Vi tar oss tillbaka 30 år i tiden. Under resans gång träffar vi människor jag mött genom åren. Det är härliga återseenden, och en del smärtsamma återseenden men på det stora hela är det otroligt kul och intressant att mötas igen. Det blir så tydligt att så mycket har hänt under dessa decennier. Men visst – alla minnen är inte trevliga minnen.

Igår mötte vi en av mina trogna skötare från de fyra åren på rättspsyk Östersund. Jag tror att det blev ett värdefullt möte för oss båda. När han öppnade dörren kände jag en lättnad – jag såg genast att han var densamme som alltid. Hans reaktion var en annan vilket självklart känns bra. Det hade varit hemskt om han mött den Agneta som lämnade hans avdelning för tolv år sen. Bara det att min kroppshydda närmast halverats så hoppas, och tror jag, att ögonens utstrålning också ger ett friskare budskap idag. Ett budskap om hopp och liv, nytt liv.

I två timmar satt vi och pratade gamla minnen, alltmedan kameran rullade. Han berättade om hur han satt i timmar inne hos mig på rummet för att jag mådde så dåligt. Den första timmen var helt tyst, sen började orden så smått att komma och med det kom knuten också sakta att lösas upp inom mig.

Han berättade om den gången han ägnade hela kvällspasset, och lite till, åt att hålla fast min arm så att jag inte skulle skada mig på det verktyg han nu misstänkte att jag hade, hur han tog mig i ett stadigt tag om armbågen då vi var ute för att jag inte skulle rymma. Han påminde mig om min ständiga jakt efter saker att skada mig med och hur han ständigt vakade över potentiella skademedel. Alltid vid min sida när jag var i närheten av glas i alla former, glödlampor, bordsbestick m.m. Jag var en mästare i att hitta saker att göra mig illa med.

Det hände ofta att han kände på sig att det var dags för att återigen söka igenom mitt rum på undangömda ”vapen” i böcker, kuddar, madrasser, bakom tavlor, i taklampor… Ändå hände det att de missade. Som den gången då de fann mig i badrummet med tandtråd runt halsen. Jag hade lyckats hänga mig med något de förbisett som potentiellt hot. Han påminde mig om hur han då frågade om jag siktade på att hamna i Guiness Rekordbok för min uppfinningsrikedom i denna tragiska genre. Men i nästa andetag medgav han att just denna gång var riktigt otäck då jag verkligen var på väg att lyckas – eller misslyckas – hur man nu väljer att se det.

Men vi hade också mycket roligt tillsammans, eller roligt och roligt – vi gjorde många andra saker i alla fall. Alltsomoftast tog vi ett parti Alfapet efter lunch, vi var rätt ofta ute och promenerade. Jag frågade honom om de hade någon särskild plan bakom våra promenader, med tanke på min skenande vikt och lika skenande begär efter mer och mer socker. Han svarade att poängen var dubbel, dels var det för motionen men vi hade också fantastiska samtal under våra allt längre promenader

Å Gud, vad jag har längtat efter en sådan behandling alltsedan jag lämnade Östersunds rättspsykavdelning år 2000! Personalens tid och att bli bemött på den nivår jag för tillfället befinner mig utan att bara bli beskylld för att vara barnslig och tillsagd att skärpa mig och inte minst att bli behandlad med respekt trots en ändligt djup misär med kaosartat inre.

Jag vet att regering och styrande gjort att tiden helt enkelt inte finns idag, men de har inget att göra med respekten och bemötanden av en person i svåraste nöd. Vad jag förstått finns det ingen lag som säger att man inte får möta patienten där den befinner sig – hopkrupen i duschbåset, hängande i lakan eller tandtråd eller på väg att rymma. Ändå möter jag alltför sällan det bemötande på psykiatrisk vårdavdelning idag. Jag talar då om den avdelning i Haninge jag automatisk hamnar på idag. Det var en bland mina favoritavdelningar men tyvärr inte längre då respekt har bytts mot ett alltmer känslokallt och distanserat sätt att möta mig.

Jag önskar att vårdpersonal mer skulle använda hela sig själva, både till kropp och sinne, i möten och behandling av deras patienter istället för, en vad de tror eller får lära sig, ett ”professionellt” bemötande.

MEN jag måste starkt poängtera detta gäller inte all personal – en del är fortfarande mycket bra och skapar många förtroende i den makt- och beroenderelation de dagligen ställs inför.

Det finns ingen poäng i att dra alla över en kam då det faktiskt finns de som i mina subjektiva ögon gör ett strålande jobb.

För att återknyta till inledningen…
Jag upplever att jag idag har gått tvångets väg så långt det går. Jag har inget som helst mer att vinna, det finns ingen väg framåt på den vägen. Tidigare har jag upplevt att det funnits det då jag hela tiden trappat upp mina desperata rop efter hjälp att hitta ut på andra sidan, till ett värdigt liv. Idag har jag gått så långt jag kan på den vägen.

De senaste åren har mitt jordiska liv mer än ett fåtal gånger hängt på en mycket svagare tråd än den som ska användas mellan tänderna. Jag har också insett att det faktiskt inte finns någon mer hjälp att hämta inom den slutna vården. De varken kan, eller till synes, vill hindra mig från att ta mitt liv. Även om motiveringen till mina återkommande tvångsinläggningar sker med motivet att jag ska hindras från att skada mig/ta mitt liv så lämnar de mig oupphörligt med sedan länge kända vapen i min förtvivlade kamp för förståelse genom att skada mig/ta livet av mig.

Jag blir rädd och oerhört ledsen att inte bli tagen på allvar, att inte bli lyssnad på. Till slut tvingas jag inse det finns bara en person som kan hjälpa mig och det är … jag själv. Det är bara mig det hänger på, hur tungt det än känns att vara ensam i det så är livet i svensk psykvård idag – åtminstone i mitt fall. Kanske har de gett upp hoppet om mig efter två decennier till synes oändlig kamp mot död och elände.

Nu är det dags för mig att ta över – det är trots allt mitt liv det gäller – och jag väljer det!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ett steg bakåt blir till två steg framåt

  1. Lena Lundgren skriver:

    Fantastiskt bra skrivet och beskrivet Agneta! Jag undrade just vad du gjorde upp i Jämtland med en för mig ”främmande” karl. Nu fick jag en förklaring. Låter jättespännande!

  2. Jeya skriver:

    Vet inte om jag skickar två gånger nu… Haha, jag undrade också över den främmande karln! Hur går det med dokumentären? Så fint och bra skrivet! Jag reagerade på dokumentären också… Intressant att se ur personalens synvinkel visserligen men om de ”ville ge ett annat intryck” tycker jag att den andra dokumentären ”Sluten avdelning”, lyckades bättre när de visade ur patienternas synvinkel med.
    /Marika

  3. Bitte skriver:

    Åh, vilken underbar läsning! Tack, och tack för att du väljer livet!

  4. HarmlessLife skriver:

    Tack för kommentaren Marika! Jag håller med dig om att patienternas synvinkel är otroligt viktig. Det är inte ofta jag varit med om att min röst gentemot läkarkårens har räknats. Nu kommer också vår dokumentär handla om mina upplevelser och mitt liv genom skärselden. För mig var det ändå väldigt spännande att höra min gamle trogne skötares upplevelser av mig och min sjukdom – det ger ett perspektiv på mina upplevelser som är viktiga för mig. Vi kommer under den här veckan att möta många olika människor som funnits runt omkring mig under åren. Jag känner det som en stor ynnest att få träffa alla dessa igen. Det är också mycket fascinerande att höra deras version av vad som hände och var. På ett sätt önskar jag att alla fick göra den här spännande bak-och framlängesresan i livet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s