Gammal panik

Om idag hade varit för tre-fyra år sen…

Jag går och väntar på att de ska ringa tillbaka från Carema öppenvård. Jag ringde för typ fem timmar sen och sa att jag mår skit och att jag har en krisplan som säger att de ska ta mig på allvar, att det är bråttom och att jag behöver läggas in.

– Men de ringer inte… 

Paniken äter snart upp mig inifrån…

Men idag är idag – som tur är!

Under alla år har jag dessa dagar mötts med orden – varför panik? Varför inte bara ta det lugnt och låta det gå över?

Tja, kanske för att jag varit vettskrämd. För att jag inte kunnat tro på att ett helvete som haft mig i sitt våld i 10-15 år plötsligt skulle ha förändrat sig. Du kan inte förstå hur hopplöst jag känner det nu. Du kan inte förstå att jag inte ser någon som helst frälsning av mitt liv – att den här skiten någonsin ska släppa sitt grepp om mig.

TACK för att det är annorlunda idag!

Idag är en sån dag då jag inte vill någonting, orkar ingenting. Och idag låter jag det få vara så. Det är ok!

Pappa får klara sig själv idag, han får roa sig på egen hand. Jag har ändå ingen energi att dela med honom, allra minst orka jag diskutera om han är dement eller inte. Det är en så fruktlöst meningslös diskussion.

Sensommarfesten jag är bjuden till får klara sig utan min uppenbarelse. Jag känner inte för att vara social heller. Jag vill bara vara hemma, ligga på sängen och glo på TV.

Min ambitiösa träning med cykel runt halva Södertörn får också semester idag. Känner inte för det. Vill bara vara hemma.

Sjukgymnastens order om dagliga övningar för krånglande häl – glöm det! Har ingen lust att göra någonting annat för mig idag än att ligga på sängen och käka chips.

Jag har bytt lakan och matat tvättmaskinen några gånger – det får räcka som ansvarstagande initiativ för idag!

Vad gör jag då?
– Jag samlar energi!

Mina energidepåer var slut helt enkelt. Till skillnad från förr vet jag att de går att fylla på. Det är inte så att livet är slut om de börjar sina. Det är bara att stanna upp och stilla vänta på påfyllnad. Den kommer. Men jag behöver ostörd tid till det! Det är den tiden jag idag tar mig. Kanske att jag också behöver imorgon – och då får det bli så!

Jag måste känna att jag kan och att det är ok att jag drar mig tillbaka för att ladda på nytt. Och jag måste känna att jag får den tid jag behöver. Det här är en sak jag lärt mig sen förr. Jag stannar upp innan det dammar i mina depåer. Jag stryker i almanackan, jag prioriterar  det viktigaste – och det är för det mesta jag och min egen tid.

Det är dessa dagar jag påminner mig om att jag HAR sjukpension och att jag har den för att jag behöver tid till att ta hand om mig. Det är ok att dra mig tillbaka och bara ta hand om mig själv.

Idag är en sån dag!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s