Gamla pojkvänner

En vecka på skrivarkurs har gett minnet en ny knuff till aktivitet. Det gamla träder fram i ljuset som en hög foton lagrade i gömmorna…

Regnet öser ner utanför fönstret, jag hör åskan mullra långt bort i fjällen. Det är en perfekt dag att sortera lite bland alla gamla foton, kvitton och små lappar jag samlat på mig genom åren. Det är sånt där man alltid säger att man ska göra den dag man blir pensionär. Jag bestämmer mig för att börja lite i förväg.

Överst i högen ligger ett foto av Masse, eller Masoud som han egentligen heter. Han är den sista, eller det vet jag inte. Han är i alla fall den senaste. Återigen ett resultat av den återkommande vårens utflykt till någon av nätets alla dejtingsajter. Jag minns hur nervös jag var då jag skulle möta honom den där allra första gången. Eller egentligen hade jag tänkt rata honom med en gång för att han inte kom från Sverige utan var kurd eller något. Men Amel, en av mina favoritskötare, menade att jag måste ge honom en chans. Samma chans som Pelle från Borås skulle ha fått.

Nåja, nu var det inte hans eventuella ursprung som oroade mig mest… För det första – vad skulle jag ha på mig? För det andra – hur skulle jag genom det första kunna dölja mina 140 kilo? Till slut hittade jag en mycket väl tilltagen lila skjorta jag tyckte om, tog på mig den och gick ut på avdelningen och frågade övriga skötare där vad de tyckte. Efter deras okej fick det duga.

Vi möttes på Stockholms central, lite spänt och avvaktande var det nog. Vi bestämde dock rätt snart att vi skulle finna ett mysigt café att fika på så att vi kunde få lära känna varandra lite. Inte långt från centralen hittade vi också ett där vi satte oss. Jag hamnade då med hans vackra bruna ögon rakt framför mig. De fullkomligt trollband mig. Men inte bara det, det gick så lätt att prata med honom.
Utan att vi visste ordet av hade oceaner av tid förflutit och vi hade bara pratat – oavbrutet. Vi kände att vi inte kunde sitta kvar där så mycket längre. Samtidigt så ville vi inte skiljas riktigt ännu. Till slut blev det så att vi åkte hem till mig i Nynäshamn. Vad som sen hände där har som väl är hamnat i glömskans hav.

Nästa foto har förevigat  ett gult gammalt sjabbigt hus på toppen av en mycket lerig uppförsbacke. Jag får både ångest och skam i magen när jag ser och minns. Ingemar, ja. Återigen ett internetresultat, men ack så fel det blev.

Vi träffades första gången på en av mina gudstjänster. Det var i en bygdegård i den jämtländska vildmarken. Jag hade en vanlig söndagsgudstjänst där, och där satt han. Jag förstod genast att det måste vara han, min dejt. Och lika genast förstod jag att han inte var någonting för mig. Men varför kunde jag då inte bara säga nej till honom när han bad mig om att åtminstone ge honom, och mig, en chans? Jag var snäll… eller så inte. Efter gammalt känt mönster – fort och fel – tog det inte lång tid förrän jag flyttade in hos honom.

Åh, här kommer ett sött kort på Aron, vår älskade speciella hund från Hundskolan. Han kom till under Christers och mitt förhållande. Christer som kom åkande från Ö-vik till mig i Graninge, på Ångermanlands västra kant, på sin mc på vinst och förlust för att han läst min annons i Nya Norrland. Han chansade på att jag skulle vara hemma, vilket jag inte var. Det skrämde honom dock inte utan någon vecka senare gjorde han om de 40 milen.

Plötsligt en dag så stod han där på min trappa till prästgården i sitt stora tajta mc-ställ. Självklart fick han komma in, lika självklart kom kaffepannan fram. Sen satt vi där och trevade efter gemensamma intressen – och de var många. Kanske att den första attraktionen låg just i dessa intressen. Vi hade mycket att prata om och det hann skymma innan han klev upp på sin motorcykel för de 20 milen hem igen. Det tog dock inte lång tid förrän vi träffades igen. Det tog heller inte lång tid förrän vi flyttade ihop i Uppsala och sen förlovade oss. Men efter en tid insåg att brorsan haft rätt i att jag förlovat mig, det vill säga lovat för mycket. Till Christers förtvivlan bröt jag upp och flyttade ifrån honom efter ett år tillsammans.

Få se, vad kommer här då? Ett kort från studenten i Uppsala, JO hänger en blomsterkvast runt halsen på mig. Jan-Olof, som han inte ville kallas, JO och jag träffades julen innan. Han jobbade som församlingsassistent hemma i Nynäshamn. Plötsligt stod han där bara framför mig på mammas kontor på pastorsexpeditionen. Jag minns hur vi pratade, hur snygg jag tyckte att han var. Jag var 18 år, och han tog min oskuld.

Till hösten flyttade vi ihop i min första egna lägenhet i Uppsala. Undrar vad som hänt om jag hade hållit kvar den lägenheten. Då hade jag kanske sluppit alla fjorton flyttar under mina kommande tio år i staden. Men som det nu var, sålde jag lägenheten bara något halvår senare och vi flyttade till Gottsunda i utkanten av Uppsala för att få lite större svängrum än den lilla ettan.

En dödsannons ligger nu överst. Åh, det här var jobbigt. Roland, min första riktiga pojkvän, han uppvaktade mig så flitigt och jag svarade ja lika flitigt som jag gjorde slut. Han var mycket speciell, lite egen kan man nog säga. Han skrev ett underbart litet brev till mig som han la i min jackficka under vår övning med kyrkokören.

När vi satt oss på våra platser igen efter kafferasten knackar han mig på axeln och viskar att han lagt ett brev i min ficka. Han vill att jag läser och sen ger tecken till honom – men bara om jag vill! Jag smyger nyfiken ut i kapprummet och känner efter i mina fickor och mycket riktigt där ligger ett rätt tummat och dubbelvikt blått kuvert med mitt namn på. Jag öppnar det försiktigt och ut ramlar en ännu mer tummad papperslapp. Jag vecklar upp den och läser förvånad om hur han frågar om han har ”chanch” på mig. Jag blir både glad i magen och lite häpen, visst var vi bra kompisar men jag hade nog inte tänkt något annat. Men jag känner att ja, han har ”chanch” på mig. Så jag går in på övningen igen och nickar mot den nu mycket nervöse tenoren i raden bakom mig.

Efter många separationer och återupptagningar av vårt förhållande hittar han till slut en annan och jag flyttar till Uppsala. Vänner är vi fortfarande och vi pratar i telefon minst en gång i veckan.

Jag minns dagen då Kicki ringde till mig i Uppsala. Hon berättade om hur flaggan på kommunhuset, Rolands arbetsplats hängde på halv stång, hon trodde att det var för Roland. Hon hade hört att Roland dött i en trafikolycka. Vilken chock det blev. Jag grät floder. Förutom saknaden av en nära vän så försvann också en viktig del av min ungdomstid, vi hade haft så mycket roligt tillsammans.

 

 

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gamla pojkvänner

  1. Du vet vem. skriver:

    Jag har de senaste dagarna lagt ut vissa saker på facebook som är helt öppna, Gå in där och titta om du vill. Jag funderar på att starta en blogg jag med, men jag måste fundera lite först hur jag skall lägga upp den samt namn osv. Sedan har jag tänkt att ta kontakt med fler personer och föreningar som jag kan samarbeta med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s