Manisk, naiv eller bara levande?!

Jag är rädd…

  • att mina senaste tankar och projekt bara är maniska infall
  • att jag därför ska ses som (alltför) impulsiv, och därmed naiv
  • att jag själv inte vet om det är ännu en fas jag går in i
  • eller om jag bara är på väg till livet – att bli levande!

Varje gång jag får en idé eller ett uppslag om något jag vill göra känner jag en stor osäkerhet kring detta. För det första för att jag inte själv vet vad som är på gång. Jag kan inte i mitt ”mitt-i-perspektiv” få en överblick och se vad som är på gång. Jag vill zooma ut och se på håll, över tid men det låter sig inte göras.

Det som står mig till buds är att kasta mig in i mitt nya intresse med allt jag har. Numera har jag ändå en svag kritisk tanke därbak i huvudet som försöker checka av fanatism eller om jag befinner mig helt utanför verkligheten.

Samtidigt som jag för denna diskussion inom mig själv är jag medveten om att det inte är en förhandling som är synlig för omgivningen. De kan mycket väl få för sig att jag handlar fullständigt spontant, impulsivt och utan något huvud alls. Men det är alltså inte sant. Jag är numera tämligen medveten om vad jag gör.

Men hur ska jag veta då, om det här är ett bra projekt/intresse eller nåt som luften fört i min väg? Jag har nog aldrig hittat en annan metod än att prova. Jag får gå in i det som ligger för mina fötter och testa. Men samtidigt som jag gör det med liv och lust (som är min melodi) så gör jag det med en inre medveten kritisk uppmärksamhet. Jag vill inte bli lurad och jag vill inte låta andra se mig lurad.

Jag har genom åren hoppat på många såna här projekt. Tider då jag varit övertygad om att nu hade jag äntligen hittat rätt, det här var verkligen min grej. Och det har handlat om allt från kyrkan, till sockerberoende, till hästägare, till…. ja, en hel massa ”till”! Jag vill inte hamna i det igen. Jag känner mig dum när jag inser att jag spridit ut för hela världen min nya ”sanning” som jag sen inser kanske inte var så sann ändå – i alla fall inte för mig, i mitt liv.

När jag började på Fountain House för två och ett halvt år sen var det likadant. Jag kände rätt omedelbart att jag hittat rätt. Jag kände mig så hemma, så bekräftad och så utmanad. Jag var övertygad att fontänhusmodellen var den bästa psykrehabilitering någonsin. Åh, vad jag var rädd att det här också skulle visa sig vara något som jag ville mer än vad det var.

Men enda sättet för mig att få reda på om jag var i ”manisk” fas eller ”verklig” var att gå in och pröva. Och det gjorde jag, och jag tror att jag gjorde rätt.

Idag efter så här lång tid är jag fortfarande övertygad om fontänhusrörelsens suveränitet! Jag har läst på mycket, jag har varit på kurser och framförallt har jag mött så många människor som berättat om den hjälp de fått på vårt hus. Jag är idag rätt övertygad om att det här med Fountain House inte var en ”manisk” nyck utan något som är verkligt också utanför min inre förvirrade värld.

Idag står jag mycket på egna ben. Jag har mer eller mindre tackat för mig inom den psykiatriska vården. Jag känner att det nu finns tid och plats för andra hjälpmedel till ett bra liv. Jag vet inte om det bara är människor som har psykisk diagnos eller om det gäller alla människor – men jag är övertygad om att jag behöver något mer.

Mina rutiner med mat, sömn, motion och medicin har jag redan talat om. Dessa rutiner arbetade jag fram åt mig själv för 5-6 år sen. Idag läser jag (i jobbet med faktautökning på denna sida) om den vetenskapliga grunden till just dessa rutiner. Det känns rätt häftigt! Och det betyder att jag är på rätt spår – enligt både forskare och mig själv! Men när jag läser upptäcker jag förfiningar i dessa rutiner som jag just nu håller på att ta till mig. Jag hoppas kunna presentera dessa mer längre fram.

Samma osäkerhet/säkerhet som jag kände inför Fountain House för drygt två år sen känner jag idag inför mötet med magneter och dess verkan för min kropp och själ. Jag blev kontaktad av gamla vänner som jobbar med ett koncept kring bra sömn, god energi, rent vatten, ren luft och bra näring.

Jag är vanligtvis mycket skeptisk till sånt här! Speciellt som de lovade att de skulle kunna hjälpa mig med allt! Ja, ja tänkte jag, men hur det än var så började jag så smått att testa. Jag hade länge kämpat med kramp i bakre lårmuskeln så när jag satt där på föredraget de höll fick jag låna några magnetbollar som jag satt och rullade på framsidan av låret. Det var inte mer med det. Men när jag någon timme senare satte mig i bilen kände jag att krampen avtagit markant. Den var inte helt borta men ändå så mycket att jag blev nyfiken på att prova mer.

Sen dess har jag provat flera olika produkter och trots min kritiska röst därinne känner jag att min kropp håller på att förvandlas. Jag har en helt annan fysisk uthållighet. Bara det att jag efter två veckors användande av magnetsulor för första gången i mitt liv klarade av att springa 3 km i ett sträck! Jag blev häpen och glad för min överraskande löprunda och det var inte förrän efteråt som jag kom att tänka på sulorna och började fundera på om det verkligen fanns ett samband.

Om detta är ett projekt som jag sen känner mig lurad av eller om det kommer att visa sig vara mitt livs lyft i den situation mitt liv befinner sig just nu vet jag bara om några år… Kanske det är det som är livet – man vet aldrig vart det för en!

Just nu lever jag ett bra liv, jag ser en framtid där jag mår bra både till kropp och själ! Jag är inte så säker på att det här sättet att leva hade funkat för tio år sen men jag är övertygad om att jag är på rätt väg idag. Sen får väl min omgivning se mig som både manisk och naiv.

Jag har bestämt mig för att leva mitt liv på mitt sätt! Jag mår bra av både Fountain House och magneter idag och vill någon annan följa mig så är de mer än välkomna!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Manisk, naiv eller bara levande?!

  1. Anna F skriver:

    Jag blir glad av att läsa ditt inlägg. Sen får du väl se med magneterna 🙂 Men allt är ju inte livsavgörande, en del kan man bara testa, ta till sig det som funkar och sen inte tänka mer på det. Skriva tror jag iaf definitivt är ”en av dina grejer”. Fortsatt skön sommar!

  2. Henrik skriver:

    ”Trial and error” är väl lite hur livet ser ut i stort, med eller utan diagnos, eller?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s