Facebookvänner och vänner IRL

(IRL betyder In Real Life, kunskap inhämtad från upprepad nätdejting!)

Många jag möter uttrycker sånt förakt för facebook och alla ”vänner” vi har där. Jag håller inte med och tycker till och med att den åsikten ibland kastas fram utan att riktigt veta vad man talar om.

Jag bor ensam – jag är tacksam för all mänsklig kontakt som kommer i min väg!

Givetvis går nätvänner inte att jämställa med vänner öga mot öga. Men jag har lärt mig ett sätt att hantera mitt liv och dess vedermödor på och det handlar till viss del om ältande till viss del om att bara få spotta ur sig tankar och få en boll tillbaka.

Jag vet att jag inte är ensam om att bolla kommentarer fram och tillbaka i facebookens statusrad och att uppleva det som en slags terapi. Det är ingen skam i det. Det är för mig idag mycket mer värdefullt att få respons på tankar av ”vanliga sunda” människor än att ständigt och jämt springa till en journalförande doktor.

När jag i slutet av våren talade om för min psykiater att jag inte ville träffa honom var 14:e dag var han mycket tveksam till det. Han ville ha jämn koll på vad jag gjorde, han ville bidra med sina psykiatriska synpunkter på vad som hände i mitt liv och i mitt huvud. Jag betackar mig! Jag vill inte ha dem, han får behålla dem för sig själv vad mig anbelangar!

När jag först blev sjuk 1993 fanns det speciellt en ”vän” (jag sätter citattecken för att i det här läget ifrågasatte jag hans vänskap) i min närhet som tyckte att psykiatrin i stort bara var humbug och att alla som sökte dess s k expertis istället skulle prata med sina vänner. Kanske kände han sig sårad för att jag inte vände mig till honom istället för att ligga på psykiatrisk klinik. Jag tror inte han förstod att jag gjorde det av omsorg om honom.

Mina bekymmer var vida överstigande vanliga vänners kompetens och vida mer krävande  än vad jag kan förvänta mig att en vänskap ska klara av. Jag har genom alla år aktat mig noga för att utnyttja mina vänner så att jag ringt till dem med självmordshot mm. Jag ville inte offra vår vänskap för något som det professionella att ta hand om.

Jag vet att jag misslyckats med detta ibland vilket jag är mycket ledsen för. Det har hänt att mina vänner har fått ta ett större ansvar än vad som ligger i begreppet vänskap. Det hände mest i början och med min bästa vän som ihärdigt och troget ringde mig varje dag. Tack och lov finns hon kvar än idag, och kan också vittna om hur jobbigt det var. Men som sagt hon finns här och idag har vi en relation som i mycket liknar den vi har haft under hela vår barn- och ungdomstid. Hon är än idag min bästa vän!

En annan sak som jag tycker är bra med facebook – jag blir ofta serverad så många klokheter. Men i och för sig följer en hel del skit med ibland, men det är upp till mig att sortera bort det ur mitt energifält och i stället koncentrera mig på det givande. Jag ska avsluta dagens skrivande med en bild som dök upp häromdagen. Jag blev glad över den då den ger mina humörsvängningar en slags legalitet. Jag sparade den och planerar att använda den i framtiden då tillfälle yppar sig för mig att berätta om min resa och att leva med bipolaritetens häftiga resor i humör och energi.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s