Vem är jag?

Jag har haft en vår full av aktivitet och ansvar. Jag har varit i USA på tre veckors träning för Fountain House. Jag har på hemmaplan varit med i efterarbetet till den kursen, som tagit större delen av våren. Jag har gått skrivarkurs. Allt med liv och lust till hundra procent. Och nu… – ja, vad blev det nu?

Jag har allteftersom våren framskridit känt och längtat efter semester. Jag ville bara vara hemma och kunna ta dagen som den kommer. Och jag ville få tid att skriva. Jag ville skriva en bok och till det behöver jag TID, massor av tid.

Skrivarkursen jag gått i vår har handlat om annat än bokskrivande. Den kursen gav mig många sparkar i baken genom att få igång samvetet och medvetenheten om samhällets orättvisor och tillkortakommanden. Mitt engagemang har varit djupt och omfattande. Bitvis har jag känt det som att jag varit på väg att drunkna i allt elände som plötsligt tagit plats inför mina ögon.

Jag har skrivit och jag har läst. Jag har engagerat mitt patos till förmån för alla mindre bemedlade och svaga samhället. Jag låtit mig bli involverad i debatter kring den svenska psykvården. Jag har tyckt mycket, skrivit en del och KÄNT massor.

Nu har tiden kommit för semester. Mitt arbete för våren på Fountain House är över, jag har varit på länge planerad resa med min far och jag har gjort en planerad operation. Jag är uppdaterad här och nu. Det är nu jag bara ska vara – ledig – och skriva.

Plötsligt kommer en bekant känsla och undran krypande – vem är jag nu? Jag känner idag inte det där glödande engagemanget jag hade för nån månad sen. Jag orkar inte ta del av så mycket elände, jag orkar inte skriva en massa inkännande texter om svåra livssituationer. Jag vill inte känna just nu.

Det som oroar mig nu är – var jag bara inne i en manisk fas under vårens all entusiasm? Allt engagemang jag kände och handlade utifrån – var kom det ifrån? Var det bara en fas jag gick igenom?

Det här är nog det jag tycker är jobbigast med min diagnos bipolär – att jag aldrig vet vem som är jag. Är jag full av ös och tyckande och kännande om allt eller är jag den som finns här just nu – ledig och inte orkar tycka eller tänka om någonting. Just nu vill jag bara vara i fred.

Grejen är det att jag aldrig kommer att få veta om mitt totala engagemang bara var en ”fas” eller inte med mindre än att tiden visar om lusten att tycka och känna så mycket igen kommer åter. Tills det händer får jag slå mig till ro med att det är så här mitt liv ser ut. Ibland är det mycket ibland sker allt mer på en minimalistisk nivå.

Eftersom semester och semesterersättning inte är en självklar realitet för människor med sjukersättning så fortsätter mitt arbete även under sommaren. För att hålla mig frisk måste jag fortsätta med mina rutiner när det gäller mat, medicin, sömn och motion. Men mellan dessa pelare kommer jag att försöka kasta loss alla måsten så mycket jag bara kan. Jag tänker vara ledig. Och jag tänker inte ha dåligt samvete om jag inte känner för att skriva ett enda ord – i vare sig bok eller blogg.

Allt jag gör från och med nu – gör jag bara för att jag har lust med det:-)))

Glad sommar på er alla!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s