Se livets goda

”Mamma, mamma, jag ska få vara med i skolkören!!!” ”Men du kan ju inte sjunga.”

”Titta mamma, vad tanten har fina ögon!” ”Men hon borde verkligen inte ha så korta kjolar med de benen.”

”Ser du vilken fantastisk natur de har här?” ”Men nu har vi ju sett samma berg i flera timmar på vår resa.”

Att livet kan vara så onödigt tungt ibland.

En dag när jag var på behandlingshemmet och aktivt jobbade med mig själv och mina gamla mönster satte jag mig mitt i en galleria på ett fik vid lunchtid. Jag bestämde mig för att tänka en positiv tanke om varje människa som passerade. Jag fokuserade på kläder och utseende den här gången.

Om första tanken var att hon bar en snygg mössa fick inte nästa börja med ett ”men…” utan  där var det stopp. Nästa som passerade kanske hade en söt näsa och om känslan av för stora läppar skulle varit nästa tanke så fick den ingen chans. Det var bara tillåtet med positiva tankar i min träningslek.

Det var svårt! Det var svårt att hela tiden gardera med ett ”men…”. Jag var och är förvånad att det ska vara så svårt att stå för något som är bra. Bara för att jag i stunden tycker om något behöver ju inte det betyda att det gäller för all tid och för alla andra. Men det är så svårt att få in i min skalle.

Kanske är det lite av detta jag nu med sorg ser hos min resekamrat idag. Det tycks mig som att han aldrig kan tillåta sig att tycka något vara riktigt bra. Ibland får jag känslan av att han tror att hela världens välgång ligger i att han gjort en rätt värdering. Tacka sjutton för att ett känsloavgörande då blir ödesmättat!

Jag önskar både honom, mig och alla jag känner en styrka att våga se och bekräfta det som är bra som händer i våra liv. Det är det som är bra som ger oss näring att orka med det som inte är så bra.

Jag har av och till använt mig av en ”känslodagbok” där jag tecknar ner en subjektiv känsla  på en förutsagd skala. Att ligga på noll är lika med att i hopplöshet ta livet av sig. Toppläget på tio är heller inget önskeläge då kontakten med verkligheten helt har lämnat min kropp och sinne. Jag strävar idag efter ett känsloläge mellan fyra och fem ungefär.

Sen jag började registrera, på papper eller för mig själv, har jag lärt mig att se att det finns grader i helvetet. När jag har mått dåligt har jag haft svårt för att uppfatta skillnaderna i elände från dag till dag. Därför var det bra med mina tabeller där jag svart på vitt kunde se att det faktiskt finns grader även i helvetet.

Det tog mig många år inom sjukvården innan jag överhuvudtaget vågade tillstå någon som helst förbättring. Jag var rädd för att de då skulle tro att jag kunde klara mig själv, vara frisk och skrivas ut från sjukhuset. Av den anledningen gick det flera år då jag inte kunde låta en enda dag passera utan att jag på något sätt skadade mig själv.

Idag är det inte lika brännande, jag kan tillstå att jag mår bra. Jag vet att det inte betyder att det inte är ett evigt och framtida självklart tillstånd men det gäller i denna stund och då är jag nöjd med det. Jag sätter punkt där.

Idag, på resa med min far upplever jag den här rädslan för bindande uttalanden så starkt. Jag blir ledsen över att han aldrig kan tillstå att någonting är riktigt bra. Kanske han bara är sparsam med orden, kanske det imorgon dyker upp något ännu mer fantastiskt… men det vore väl underbart!

Bara för att något är bra idag behöver det inte betyda att jag ska bli straffad imorgon och jag behöver inte hålla på att knacka i en massa trä och grejer. Det som är bra är bra – och det passa jag på att suga åt mig. Det som inte är bra upptäcker jag då och tar hand om då. Nu är nu och då är då.

Jag är glad och jag vill att mina nära ska få känna samma den glädje i livet som tittar in hos mig alltsomoftast.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s