Motsatt riktning

De kommer inte när jag larmar! När jag går upp på natten och söker personalen så hittar jag dem inte! Jag tror de sitter och tittar på TV våningen under. Ska jag verkligen betala för omsorg när de inte finns på plats?

Jag hör min gamla fars röst!

Det är en underlig känsla. Jag känner så väl igen allt han säger, eller åtminstone känner jag igen hans känslor. Jag ville att de skulle finnas där. Jag ville att någon skulle bry sig om jag kom upp och sökte dem. Jag ville att de skulle fråga efter mig även om jag inte höll på att dö.

Den underliga känslan ligger i att jag just nu håller på att lägga allt det där bakom mig. Jag har lämnat sjukhusvärlden och all förväntade omsorg där. Jag har ingen som helst tanke på att någonsin sätta min fot på en slutenvårdsavdelning igen. Jag är trött på att ha rimliga förväntningar på nåt som jag uppenbarligen inte får.

Jag tänker på det här med singellivet och dess fröjder och friheter. Jag kan leva här hemma med sand och damm jämnt fördelat över alla mina golv. Jag kan ha smutstvätt slängd över soffor och stolar. Jag kan låta bli att diska ett par dar… om JAG vill! Om jag INTE vill… tja, då får jag väl se till att städa då!

Poängen är att det är lättare att stå ut med skitiga strumpor spridda lite här och där om det 1. är mina strumpor 2. om det bara finns jag att plocka upp dem. Dvs jag förväntar mig inte att katterna ska gå runt och plocka efter mig. Det är ingen vits med att gå och irritera mig på att ingen annan ser till att göra något åt röran här hemma – för det finns ingen annan här!!!

Jag menar att det här är ett syndrom som följer mig runt i livet. Om jag bor på ett äldreboende och betalar för omsorg dygnetrunt så är det självklart att jag blir irriterad om jag känner att jag inte får den uppmärksamhet jag kan förvänta mig. Jag är övertygad om att min far inte skulle komma på tanken att irriteras över uteblivet nattsnack om han bodde ensam i egen lägenhet. För där fanns ingen förväntan på det.

Det här gör lite ont i mig. Jag är så otroligt lättad över min egen situation att i möjligaste mån inte vara beroende av någon. Jag ser ljust på en framtid som jag inte sett på mycket länge. Jag behöver inte bry mig om vem som jobbar i natt, eller vem som ska ha semester när eller vem som helt plötsligt bestämmer sig för att sluta. Jag är inte beroende av dem. Den enda jag verkligen behöver, det är mig själv – och jag är här.

Jag vet att det här kan låta lite överdrivet – ”det är väl klart att vi alla är beroende på något sätt”. Javisst är det så, men det finns grader av det mesta i livet. Efter mitt mått av beroende är jag idag så oberoende att jag skulle kunna vara utan mat i en månad, om ni förstår vad jag menar.

Min situation ser alltså helt annorlunda ut mot min fars. Det jag äntligen får lämna är han på väg in i. Det känns konstigt och det gör ont. Det känns som att vi bytt roller. Förut var det han som var den friska på utsidan, den oberoende som var fri att göra vad han ville, idag är det tvärtom. Vad värre är – för mig finns hopp… för honom finns… Bäst att inte tänka på det på det sättet.

Istället får jag försöka använda mina erfarenheter till hjälp för honom. Jag förstår vad han säger, jag förstår hans frustration och jag förstår hans missade förväntningar. I den mån det nu kan hjälpa honom – förstår jag i alla fall den delen av hans värld.

Jag hoppas att besvikelsen och övergivenheten han kan känna i personalbristens tider i viss mån kan kompenseras av allt vi tillsammans hittar på under de dagar jag är ledig. Jag är glad att han och jag har funnit tillbaka till varandra efter ett långt liv då vi länge bara gått sida vid sida. Idag har vi trevligt och kul ihop när vi är ute och letar nya fikaställen… med vatten i sikte… med gott fika… med trevlig personal… med sköna stolar… med plats för hunden… i Nynäs med omnejd!

 

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Motsatt riktning

  1. Henrik Larsson Bauman skriver:

    Gillar att läsa din blog!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s