Ett nytt liv

Är det äntligen min tur? Är det äntligen dags för mig att definitivt kliva ur patient och offerroll? Vågar jag äntligen tro på en framtid också för mig?

I morgon, den 14 maj 1993, är det 19 år sedan jag först klev in genom dörren som det bara finns en riktning i – inåt! Efter fyra veckor på bantningshem uppe i Norrlands inland krackelerade mitt sedan länge upprättade hårda skal. Jag bröt ihop och blev transporterad till en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning i Umeå.

Jag var livrädd för vad som väntade mig. Jag, som så många andra, spelade upp den ena hemska scenen efter den andra i filmen Gökboet. Det var nu inte som filmen men det var hemskt på så många andra sätt, inte minst för att Jack Nicholson bytt huvudrollen med mig.

Mitt första minne från den kvällen jag först anlände var just dörrens smäll bakom mig som kändes så ödesmättad, jag var inte beredd på det.

Det var många saker jag mycket snart lärde mig och alla handlade de om att nu var det slut på min egen vilja och inblandning i mitt eget liv. Det är lite lustigt när jag tänker tillbaka på det. Så många gånger har det sagts till mig att det inte är bra för mig att ligga på sjukhus, jag får inte bli hospitaliserad. Kanske den risken varit något mindre om jag mer blivit involverad i det som gällde mitt liv, tänker jag idag.

Nåja nu har det i alla fall gått en herrans massa år och mycket har hänt samtidigt som jag suttit fast så länge i ett mönster jag inte till full har haft full del i.

Nu får det vara nog!

I mitt arbete på Fountain House talar jag ofta om hur viktigt och frigörande det är att fokusera på det friska och fungerande i mig istället för att stirra mig blind på det dysfunktionella. Jag vet med hela mitt hjärta att det är sant.

Jag tänker ofta på den där liknelsen om pojken som skulle lära sig cykla. När mamma släpper paketållaren bak på cykeln varnar hon pojken oupphörligt om att akta sig för gropen i vägen framför honom. Självklart kör han rätt ner i gropen. Vad annat kunde han göra när hans fokus låg just på den gropen?

Jag tänker: Hur ska jag kunna fokusera på annat än oförmåga då jag ideligen påminns om det vid täta läkarbesök och öppenvård? Jag blir där ständigt dragen tillbaka i en roll jag desperat jobbar för att lägga bakom mig.

Om jag fick bestämma skulle jag reducera min läkarkontakt till enbart pillerhantering. Öppenvårdskontakten har varit bra, hon har blivit som en väninna jag fått dryfta och ventilera saker som händer i mitt liv. Men det stör mig alltmer att hon är tvungen att journalföra våra samtal. Vilken väninna gör det? Och vilken normal väninna sitter på andra sidan av ett väntrum? Jag funderar idag mer och mer över vad som är värt vad.

Det uppenbara svaret är naturligtvis att det är helt upp till mig att bestämma hur ofta jag vill träffa mina sjukkontakter. Visst, men jag tvekar vid steget. Klarar jag mig på egen hand? Är det äntligen nog efter 19 år?

Jag vill klara mig själv! Jag vill inte om om igen ständigt bli indragen tillbaka in i min gamla sjuka värld.

Jag vill satsa fullt ut på mitt liv! Jag vill tro att det finns en frisk framtid för mig samtidigt som ett skrumpnande russin till sjuk diagnos för evigt stiger tillbaka in i det eviga mörkret.

Äntligen är det min tur att ta steget fram i ljuset och med hela mitt hjärta ta emot mitt nya liv som ligger framför mig!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s