Dumt besök på rättspsyk

Jag borde veta bättre – ändå ”glömmer” jag för varje gång! Vi var och skulle prata med patienter och personal på en avdelning i veckan. Vi var från Fountain House och vi skulle berätta om vår verksamhet där. Jag tänkte inleda med att haka tag i en igenkänningsfaktor från egen erfarenhet. Det var fel!

När vi kom in på avdelningen och visade till det rum där vi skulle vara satt det ett par spridda personer där. Udda personer, rätt slitna. Jag insåg snart att min igenkänning var rätt fel ute. Jag hade svårt att knyta an till något hopp hos dessa människor. De kändes som redan passerat stadiet för ett ”normalt”liv. Det var en grupp människor som till utseende och uppenbarelse mycket tydligt kommit över bäst-före-datum.

Jag var inte ensam från Fountain House. Till all lycka var vi tre, två medlemmar och en handledare. Rätt snart insåg jag att här gällde inget av det jag planerat i förväg. Här var det improvisation som skulle bli vårt upplägg. När inte fler än en handfull patienter och två personal fanns i rummet och utsikten att vi skulle locka fler från inväntande röktid var uppenbar satte vi igång.

Jag öppnade ändå lite försiktigt så som tänkt med ett försök till igenkänning från min egen tid på rättspsyk. Det gick inge vidare. Jag hann inte mer än typ två meningar förrän första personen lämnade rummet under protester på samtalsämne. Det kändes svårt att fortsätta i det läget. Så snart jag kunde bollade jag därför över till mina kollegor för att själv försöka hitta tillbaka till anda och inspiration. Vi hjälptes sen åt att göra en improviserad introduktion och information om Fountain House som idé och vårt hus i Stockholm i synnerhet.

Under vår timme där kom det och gick patienter hela tiden, eller rättare sagt det var nog snarare att de gick vartefter. Som tur var hade vi en intresserad och frågande personal att rikta blick och fokus på. Det var nog räddningen, för min del i alla fall.

I bilen, på väg därifrån kände jag den välkända klumpen i magen – ångest. Jag var arg på mig själv att jag återigen utsatt mig för något som jag vid det här laget borde lärt mig att undvika. Jag ska inte, kan inte gå in frivilligt på en psykavdelning. Det väcker alldeles för många otrevliga minnen.

Först var det huset som utsöndrade inlåsning. Inte blev det bättre att stå utanför och ringa på klockan för att vänta på att bli insläppta. Blotta vetskapen om att dörren återigen skulle öppnas för oss ut därifrån var inget som kunde ta bort den dova klangen av dörren som gick igen bakom oss.

Väl inne stod vi lite vilsna mitt ibland oroligt vankande patientskuggor. I ena änden av den stora salen fanns det sedvanliga ”akvariet”, dvs glasväggen vilken personalen har att krypa in bakom – studerande och bevakande. Vi såg mest patienter där vi stod. Men plötsligt uppenbarade sig en man i blå uniform som utmärkte sig som någon med nyckelmakt. Han sa att ”Göran” skulle följa oss till den sal en trappa upp vi skulle vara i. Positivt var ändå att vi tycktes vara väntade.

Men denne ”Göran” hade inte tid med oss genast då de var kort om personal pga ett akutläge de råkat in i en stund tidigare. Jag kände genast i min mage att jag gillar inte ”akutlägen”. Det brukar vara jag som står för dem och det brukar aldrig vara angenäma upplevelser. Och var det inte jag fick jag ångest för att någon annan var satt i fokus och jag lämnad att klara mig själv.

När väl ”Göran” fullgjort sina akutärenden satte han nyckeln i låset vid hissen som skulle ta oss en trappa upp visade han till det rum där där vi skulle vara – sen lämnade han oss där. Men där blev vi rätt snabbt mottagna av ny personal. Sen följde vår egendomliga ”föreläsning”.

Allt detta tillsammans gjorde att jag nu satt där i bilen, tacksamt befinnande mig på den fria sidan av porten, på väg därifrån. Men med mig fick jag som sagt klumpen i magen.

Jag blir arg på mig själv – och ledsen. Arg för att jag ännu inte lärt mig vad som såna här avdelningsnedslag gör med mig. Ledsen för att det ska vara så. Jag känner och vet att jag har erfarenheter som skulle kunna vara till nytta för målgruppen. Men jag lär mig att jag måste hitta andra platser än bakom hotfullt låsta dörrar att dela mina tankar och upplevelser av sagda miljö.

Jag ”predikar” alltid för Fountain House´ räkning om att vi inte ser till det sjuka  och dysfunktionella utan istället vänder blickar och sinne till den friska och utvecklingsbara framtiden. Därför blir jag så trött och förbannad på mig själv då dessa besök inte har den effekten på mig. Jag fastnar ohjälpligt med sikten skymd av all min tidigare dysfunktionalitet. Och jag vill inte det!

Jag vill vara frisk – och jag tänker fortsätta på den banan.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s