Elände upp över öronen

Jag vill skriva. Jag vill skriva om viktiga saker. Jag har ett budskap. Jag har en erfarenhet som känns angelägen att dela med mig av. Men ibland, som nu, blir jag distraherad av så mycket elände på så många håll att jag inte vet var jag ska börja. Jag tappar tron – på mig själv – på betydelsen av min egen lilla röst.

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Jag tror att det beror på detta. Jag har träffat människor under våren med ett starkt patos för rättslösa grupper av människor runt om i vårt samhälle. Jag har försökt säga till dem att jag är inte politiskt intresserad, jag vill bara skriva om psykiskt sjuka människor med rundproblem kring detta. De säger – men allt är ju politik! Ja visst är det så, meeeennn…

Jag blir så trött, inte så mycket för att de har rätt utan mer för att plötsligt blir mitt uppdrag oöverstigligt. Jag tycker så mycket, jag vet inte var jag ska börja. Och inte minst – jag tvivlar på min förmåga att kunna göra skillnad.

Som alltid faller jag på min fantastiska/förbannade ansvarskänsla. Jag snubblar alltid över den. Som alltid blir nu ansvaret mitt, och bara mitt, att upplysa om samt förändra synen på kriminella invandrarungdomar, fosterhemsplacerade barn, fattiga småbarnsmammor, svältande socialbidragstagare… i aldrig sinande ström. Dessutom vänder sig hela min mage mot en regering som inte tycks ha en aning om mänskliga värden utan bara ser dollartecken framför varje människa de hör talas om – för träffar nån gör de väl aldrig.

Ansvaret blir så stort!!! Jag blir så trött!!! Jag känner vanmakten, jag vill så mycket, jag känner så mycket och jag tycker så mycket. Men vad kan egentligen jag göra för skillnad?

Plötsligt blir kraven så stora. Jag måste börja följa mediadebatten om allt möjligt, jag måste aktivt och aggressivt marknadsföra min blogg och mina eventuellt framtida debattartiklar. Min blogg blir plötsligt ett debattinlägg, ett politiskt debattinlägg som ska länkas och puffas och knuffas på alla upptänkliga sätt för att synas och spela en roll.

Men nånstans här på vägen tappar jag bort mig själv. Och vad värre är – jag tappar lusten att skriva, framförallt tappar jag bort det som jag ursprungligen ville skriva om, de psykiskt sjukas situation och hopp.

Efter nån veckas vånda och smältande och ältande inser jag att jag gör bäst i att koncentrera mig på det jag kan bäst, det jag har stor erfarenhet av, en värld där rättslöshet är vardag och personlig integritet inte finns på kartan. Jag tänker fortsätta skriva om människor som drabbas av psykisk ohälsa, inte för att de är viktigare än fosterhemsbarnen eller invandrarungdomarna utan för att jag känner dem, jag känner deras/våra livsvillkor av hela mitt hjärta.

Mitt patos finns för dem som inte räknas i dessa regeringstider och mitt fokus finns hos dem som har mer än en dålig dag. Jag vill genom mitt liv och mina ord visa på hopp och värdighet i ett kargt och omänskligt samhälle.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s