Nystan i huvudet

Jag kan aldrig ha min stickning liggande framme under natten. Jag har lärt mig. Jag glömde en natt. När jag vaknade på morgonen känds det som att vakna i ett spindelbo. Garnändar gick kors och tvärs genom rummen. Katterna hade haft en rolig natt!

Nu var det länge sen jag stickade ändå känns det ibland som att bo i det där spindelboet, eller rättare sagt att trasslet flyttat in i min skalle. Så känns det idag.

Det är så många trådändar som pockar på uppmärksamhet. Det är så många olika saker jag vill skriva om, tycka om, engagera mig i. Men jag vet inte var jag ska börja. Vilken tråd ska jag dra i?

Ett sånt här tankekaos skapar ofta även känslokaos i mitt inre. Så är det idag. Jag mår illa, och det är inte för något jag ätit. Det är nystanet som transformerats till ångest.

Nu måste jag stanna upp ett tag och försöka hitta tillbaka till det som är viktigt här och nu – för mig. Det är viktigt att skilja ut andras förväntningar, eller vad jag tror är andras förväntningar, och mina önskemål. Vad vill jag?

Det är inte lätt när det är så mycket som lockar och pockar. Ändå vet jag att det där steget bakåt, överblicken, just nu är livsnödvändig.

Min strategi vid ångest är detta att försöka backa och finna ut vad som stressar, vad kan jag plocka bort? För ofta handlar det om för många bollar i luften kombinerat med vad jag upplever som omgivningens förväntningar.

Det jag behöver nu är vila. Men jag ska jobba imorgon, och jag ska jobba lååång dag på onsdag. Det är inte alltid det funkar att avboka då får jag ta till en annan strategi.

Jag får nu koncentrera mig strikt på en sak i taget – och andas! Om jag lägger fokus på nu och här brukar det fungera ett tag till. Men det här är ingen längre lösning, i förlängningen handlar det om att skala i åtagandena.

Mitt jobb här och nu är att vara här och nu! Och andas!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s