Vanmaktens klor

Jag gör det fast att jag vet att jag inte borde. Jag gör det fast jag vet att jag kommer att må dåligt av det. Jag gör det för att jag vill, men kanske ännu mer att jag måste. Och nu bygger vanmakten upp sitt bo i mitt inre igen.

Till slut läser jag boken ”Slutstation rättspsyk” och det gör precis så ont jag förväntat mig. Maktlösheten, tröstlösheten, frustrationen och ilskan finns där allihop redo att återta scenen. Jag känner det i min mage. En sten återtar sin plats i min maggrop. Det är inte långt från vanmaktens tårar.

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson presenterar exempel på exempel på den fullständiga vanmakt och utsatthet vissa typer av psykvård skapar i oss när vi redan mår som sämst. Det är rättspsyk i Sundsvall som mest står fram i boken. Det är ett avgrundsställe också jag fått bevista. Av någon anledning som jag inte vet slapp jag undan med bara 16 dagar. Andra självskadare fick genomlida år av vanvård och maktmissbruk på den institutionen.

Jag vet att jag inte mår bra av att läsa och tänka på de där 16 dagarna och jag hade nästan lyckats förtränga de där februariveckorna för tre år sen. Men när jag läser, historia efter historia kommer alla kaotiska känslor upp igen. Och magen blir kall och tung.

”Aktivt ointresse”  – en sk vårdmetod man använde i Sundsvall. Jag kan än i dag inte begripa vad de tror ska komma för gott ur ett så onaturligt och grymt bemötande. Om jag skadar mig själv beror det på att mina ord inte finns där för mig, jag försöker på alla sätt tala om för dem runt omkring mig hur dåligt jag mår. Om bemötandet jag då får består av aktivt ointresse tycker i alla fall inte jag att det är konstigt att självskadandet eskalerar, jag tänker – nån gång måste de väl ändå se mig!

Ett annat uttrycksätt som användes av ansvarig läkare var  – ”kärleksfull cynism”. Jag blir bara fullständigt blank – vad menar karln? Hur får man ens ihop orden kärlek och cynism i samma mening.

Strunt samma – nu läser jag i alla fall bokeländet och vanmakten slår sina klor i mina tarmar. Kanske borde jag sluta och lägga ifrån mig boken men samtidigt vill jag läsa om de andras upplevelser. Och inte minst vill jag hitta en tråd att följa upp.

Ok, läget på rättspsyk som självskadande är inte på något sätt idealiskt. Enligt min uppfattning inte så mycket pga lokal och övriga patienter som den fullständiga inkompetensen hos personalen. Synen på människan, den den dömda brottslingen likaväl som den självskadande är förkastlig. I det här fallet skulle jag säga att personalen vida överstiger patienterna i dåligt uppförande och bemötande.

Den stora tragiska skillnaden i det ligger dock i att personalen aldrig riskerar dagars bältesläggning och veckors isolering utan vidare förklaringar/anledningar, något som vi utan nyckel gör.

Jag vill verkligen att debatten nu styr in på – hur ska vi få en bättre psykvård, hur ska vi bemöta patienter som skadar sig själva?

Det är på tiden att vanmakt byts i makt.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vanmaktens klor

  1. Har också bevittnat rent maktmissbruk på rättspsyk. En vårdare får spelet och trycker upp en äldre chanslös man mot väggen. Och bestraffar mannen dessutom med att han inte får någon lunch den dan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s