Liv med par som singel

Jag lever i en parrelation, kan man kanske säga. Eller en del av mig gör det i alla fall. Mina ögon! De jobbar alltid i par och ett av dem sjuk drabbas också den andra. Jag känner igen mitt liv.Jag har varit och opererat mitt högra öga idag. Det gör ont nu efteråt. Jag har så svårt för smärta, men jag försöker härda ut. Det konstiga är att även om det ena ögat vilar är det som att det andra inte heller vill vara med. Funderar över hur det är att bli blind på ena ögat.

Doktorn säger till mig att mina båda ögon kommer att anpassa sig efter ett par månader. Jag kommer att se, och se rätt bra under tiden. Men fullt ut kan det dröja ett tag. Just nu känner sig mitt vänstra öga ensamt och lite vilset. Det vill inte riktigt vara med, ”hen” är inte van vid att jobba på egen hand.

Jag känner igen det där. Under så många år av mitt liv har jag sökt en parrelation. Mitt liv har gått ut på och gått åt till att hitta någon att dela mitt liv med. Att inte vara tvingad till ensamhet. Så mycket möda har gått åt detta projekt att livets tid har runnit iväg utan mig med. Jag har släpat efter mer för att jag inte har haft så mycket val.

Mitt livsvärde har jag desperat sökt efter i en annans öga. Jag ville få känna mig liten och omhändertagen, ibland. Jag ville ha någon att berätta alla vardagens händelser för. Jag ville dela både dagar och nätter med någon mer än mig själv och mina katter. Jag ville uppleva livet med någon annan än hunden. Jag ville kommentera TV-nyheterna tillsammans med någon. Jag ville ha någon att tugga chips och förfasas över Melodifestivalen tillsammans med.

Men denne man kom aldrig i min väg. Och jag kom heller aldrig i hans, var han nu finns. Till slut insåg jag att livet inte kan få fortsätta genom att vänta på något som jag aldrig vet om det kommer. På något sätt måste jag lära mig att leva där jag är, med den enda person som alltid finns till hands, dvs jag själv.

När jag väl kommit så långt i mitt begrundande ser jag en stor trygghetsvinst med den här insikten. Jag behöver aldrig vara orolig och rädd för att bli övergiven. Jag är heller inte beroende av något så osäkert som en annan människas känslor. Jag finns alltid här för mig. på gott och ont. Jag har bestämt mig för att satsa på det goda.

Jag är 48 år idag, jag är singel och jag är otroligt nöjd med att vara ”enastående”! Jag är fri att göra vad jag vill och hur jag vill. Jag bor ensam, bortsett från hund och katter då men de har inte så bra utvecklad konversationsförmåga. Men bara för att jag inte har någon annan människa i mitt hushåll betyder det inte att jag är ensam,  jag har vänner.

Mina vänner är fantastiska. De har funnits för mig genom alla mina prövningar. De har ringt till mig troget. De har stått ut med all min klagosång. Och vad större är – de har prövats hårt genom alla mina självmordsförsök. De har fått stå ut med obehaget och oron när polisen ringt hem till dem och frågat efter mig då jag rymt från sjukhuset. De har fått smaka på sorgen innan den är bekräftad, innan polisen hittat mig – vid liv.

Allt detta har mina vänner fått stå ut med ändå finns de kvar. Hur dålig jag än varit har jag alltid sett värdet att ha dem som trogna bisittare i mitt liv. Det har varit väldigt viktigt för mig att vara rädd om vår vänskap. Jag har gjort allt för att de inte ska behöva ta ansvar för mina handlingar och mitt mående. När jag har krisat hemma och behövt akut hjälp har jag alltid i möjligaste mån ringt de som ska vara proffs – psykvården. Men de gånger proffsen inte funnits där för mig eller då de inte fattat allvaret i det jag säger har mina vänner fått rycka ut till min hjälp. De har ringt vården eller tagit mig till akuten. De är mina sanna riddare. Jag känner en stor tacksamhet för dem och till dem.

Men det är idag så beroende jag vill vara. Det beroende jag har idag, till vardags, är mitt fria val att få bo ensam. Jag trivs hemma där jag får vara för mig själv. Jag får göra vad jag vill, när jag vill. Jag får äta vad jag vill och när. Jag får ha alla mina rutiner, strukturer och vanor utan inblandning av någon annan.

Jag tänker att kanske all denna glädje över mina egna val springer ur ett två decennier långt beroende och restriktivt liv. Som patient har jag inte fått så många val. Jag har inte haft möjligheten att välja mat, mattider, rumskompis, nattider, utetider… osv i all oändlighet. Min stora glädje idag är min frihet, mitt oberoende och min makt.

Jag har tagit tillbaka makten över mitt eget liv!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Liv med par som singel

  1. En mkt nära vän. Du vet vem. skriver:

    Roligt att höra din röst. Jag hoppas du tyckte det samma. Länge mellan gångerna. Få se om jag ringer långre fram om det är ok. Jag hoppas allt komer att gå bra.

    • HarmlessLife skriver:

      Tack en nära vän jag vet vem du är:-)) måste bara fråga för jag anar en känsla av något undertryckt i dina samtal. Jag är lika medveten om din livssituation som du. Tja, vad ska jag säga mer än att jag också tycker att det är kul att pratas vid. Den eventuella bollen ligger hos dig :-)))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s