Ingen terapi på toaletten

Jag är tillbaka på avdelningen. Jag mår lika uselt och kaotiskt som nu är regel de gånger jag tvingas hit. Lika regelmässigt hittar inga ord ut ur mitt förvirrade sinne. Jag känner mig som ett garnnystan som katterna roat sig med under natten. Det är omöjligt att se var en tråd börjar och en annan slutar. Allt är bara en enda stor knut. Så känns mitt liv.

Efter det sedvanliga mottagandet med visitering av väskor och kropp lämnas jag ensam på rummet. Det är ett rum och inget annat. Ett nästan tomt utrymme, där finns en säng, på vilken jag sitter. Det finns ett litet nattduksbord intill det som ska vara min sovplats. Den här gången finns här inget bord, ingen stol och som vanligt heller inga gardiner. Väggarna är målade vita och taklampans sken understryker det kala och kalla i det som är ett patientrum på den här psykiatriska avdelningen.

Även om rummet i sig inte är särskilt stort gör dess spartanska inredning känslan i det ofantlig. Min ångest som kämpar för att ta över min kropp och hotar att spränga ut genom hudens alla porer tar hjälp av rummets tomma eko. Jag vill bara krypa ihop och gömma mig. Jag behöver ta hjälp av fysikens lagar för att inte spricka sönder i bitar.

Jag söker mig in i duschen som finns i anslutning till mitt rum. Där finner jag tre väggar som har som uppgift att hålla inne vattenstrålar och ute andras blickar. Jag kryper ihop mellan dessa trånga väggar, jag känner dem mot min kropp. De hjälper mig att hålla ihop. Jag gör mig så liten jag bara kan, jag rullar ihop mig i fosterställning för att skydda mig från alla hotande faror.

Efter ett tag kommer nån personal och ska kolla upp mig. De finner mig i duschen, i mörkret, i fosterställning. Jag ser deras fötter där de står framför mig. Jag hör deras röster då de säger åt mig att inte vara barnslig. De säger åt mig att kliva upp från duschen och gå in och sätta mig på sängen.

Jag känner hur omöjligt det är. Kan de inte förstå hur utlämnande det känns att sitta mitt på en säng i ett i övrigt tomt, ödsligt och främmande rum? Nej, tydligen kan de inte det. De tjatar. Ibland gör jag som de säger, jag tar mig samman och kliver upp till sängen. De sitter med mig nån minut, men när jag inte säger nåt går de. Och lämnar mig där.

Jag återgår till det enda trygga ställe jag kan hitta i den här verkligheten. Jag söker en plats som kan hjälpa mig att inte spricka. De förstår inte. Jag förstår inte att de inte förstår.  För mig är det så tydligt, jag söker mig till den enda platsen med närhet. Närheten består nu av tre duschväggar. Hade jag fått välja hade dessa väggar kunnat vara varmare, kunnat tala, kunnat vara levande människor.

Jag önskar så att det kom någon och satt hos mig. Men jag har inga ord, jag kan inte be om det, jag kan inte be om någonting. Katterna har ju lekt mitt inre till ett enda trasselnystan. Hur ska jag veta var jag ska börja?

Vi gör om det här om och om igen. Personalen kommer, ropar, tänder lyset, säger ”men här kan du ju inte ligga” ”kom och sätt dig på sängen”. Jag gör som de säger. De går. Jag kryper ihop i min vrå igen. Både jag och de inser att vi kommer ingenvart i den här konstiga kommunikationen. Ändå upprepas det här varje gång jag kommer in på denna avdelning.

Så småningom hämtar jag mig. Jag hittar nya krafter någonstans inom mig. Jag tar tag i mig själv och tar mig samman. Jag finner ny gryende lust att leva – ett tag till. Plötsligt känns livet inte fullt så ohanterligt trassligt längre. Har jag tur lyckas jag också övertyga doktorn om detta och jag får åka hem igen. Till nästa gång.

Mellan dessa gånger har jag försökt förklara för personal och ledning hur jag känner det när jag ligger därinne i fosterställning. Varför jag ligger där och vad jag önskar att de gjorde istället för att tjata mig upp.

Jag sa till dem: Jag önskar att någon satte sig ner på toastolen bredvid mig, och väntade. Satt med mig där, inte lämnade mig ensam. Någon som hade modet att vara med mig i mitt elände och ångest. Någon som efter en stund lugnt kunde försöka prata med mig, om katternas garnlek, om hundens promenader, om vädret, ja om vad som helst egentligen. Det viktiga är inte vad ni pratar om eller får mig att prata om. Det viktiga är att när jag väl fått igång tungan så kan andra ord också finna sin väg ut ur min mun.

När jag känner närvaron av någon som har tid, sitter med mig där jag är, lyssnar och småpratar kommer jag igång och kan med tiden närma mig det som gör ont och har trasslat till sig. Att ta sig ut ur ett trångt utrymme betyder i det här fallet att på nytt orka ta ett första steg ut i livet igen. Det kräver både kraft och mod. Kraften kan ni, personal, hjälpa mig med, modet får jag försöka hitta i mig själv.

Det kategoriska svaret jag fått i det här fallet har varit – Jag tänker aldrig sitta på en toastol och prata, säger skötare Karin Lindberg. ”Vi bedriver ingen terapi på toaletten”, menar både avdelningsföreståndare Åsa och chefsöverläkare Oleg. Vem har pratat om terapi? Inte jag, om man inte räknar ett samtal om mina katter som terapi, vilket i och för sig kan vara värt att begrunda.

Som jag ser det handlar det här om makt och om en förmåga, eller oförmåga, att hjälpa. Min önskan är att hjälpen ska stärka mig till att bli oberoende och kapabel att kunna stå på mina egna ben.

Jag tänker på liknelsen om mannen som trillat ner i den stora gropen. Han ropar på hjälp, nån som hör honom kommer fram till kanten och sticker ner en hand för att få upp honom. Det går inte, han når inte, han har inte kraften. Han kan inte hjälpa. Det går bättre då han gått efter en stege, klättrat ner så att de tillsammans kan klättra upp ur gropens mörker.

Å så många gånger jag önskat att någon haft modet och förståndet att hämta den där stegen, som kanske heter tid, kommit ner i min mörka ångest och tillsammans med mig, sida vid sida, gått med mig ut ur den trånga duschen.

Jag längtar efter den dag då vården kan ta mod till sig och möta mig där jag är.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s